Kameralamporna slås på och riktas på dem som aldrig glömmer. På dem som aldrig kommer behöva ett fuskpapper för att komma ihåg. På dem som tvingas leva med att deras pappa, son, syster, bror eller make ryckts ifrån dem.

”Deras sorg försvinner inte”

Det är tungt att intervjua en pappa som nyss förlorat sin yngsta son. Som måste gå till kyrkogården om han vill besöka honom. Det är lika tungt att intervjua en kvinna som blev änka ett halvår efter sitt bröllop. Eller en storasyster som förlorade sin bästa vän, sin 21-åriga lillasyster, över en natt.

Men hur svårt det än är måste man komma ihåg att när lamporna slocknar, när jag lägger ned pappret i fickan och går – sitter de kvar. Deras sorg försvinner inte. Deras anhöriga kommer inte tillbaka hur många frågor vi än ställer.

Göra siffrorna mänskliga

Men det finns någonting vi journalister kan göra. Vi kan rapportera om det högaktuella ämnet dödsolyckor i arbetslivet. Och det är därför SVT Norrbotten har valt att göra just detta.

Det är lätt att det blir torrt när man rapporterar om arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Människor förvandlas ofta till siffror och statistik. I vår satsning har vi försökt att göra tvärtom och istället visa upp vilka det var som faktiskt dog på jobbet – och vilka som måste försöka överleva.

Dödsolyckorna har slutat sjunka

Förra året gick 50 personer till jobbet utan att komma hem igen. Så högra siffror har Sverige inte haft sedan 2011. Antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång har alltså slutat sjunka och därför behöver vi rikta kameralamporna mot de som aldrig glömmer. Mot Ylva, Maria, Bennet, Peter, Henrik, Evelina och Per Alrik.