Sven Eriksson och Marianne Holm. Foto: Johannes WeckströmVisa alla (3)
Visa alla (3)

Binder kransar för gravar som inte borde finnas

Publicerad

Föreningen VSFB, Vi Som Förlorat Barn, träffas för andra året i rad för att binda kransar inför Allhelgonahelgen. En viktig symbolisk handling för Marianne Malm och hennes man Hans Eriksson. Deras son Rasmus fyller fortfarande år på Allhelgonadagen 31 oktober och ska firas. Men han är saknad.

Det som inte fanns i Marianne och Svens föreställningsvärld blev verklighet i ett slag den sista oktober för sju år sedan. Den älskade hon fött till världen, som de bägge fostrat och sett växa upp. Han som så självklart alltid funnits. Som precis stod på tröskeln till vuxenlivet och alla möjligheter, fanns plötsligt inte mer.

– Rasmus var vår yngste son och han var en glad, positiv kille som älskade livet och var bekymmerslös. Han var en Elvis-kille och jobbade i skogen. Han älskade att vara ute i skogen, berättar Marianne Malm.

Rasmus var på väg hem i båt efter ett röjningsarbete på en ö i Mälaren tillsammans med fyra kollegor. I den kraftiga blåsten rundade de en udde. Båten tog in vatten och sjönk. En kollega och Rasmus drunknade. Han blev 19 år gammal.

– Sen så började det ju klarna att det hade hänt någonting. Men vad som hade hänt och förstå det… ja det blev ett stort, stort kaos, säger Marianne.

”Behöver någon som finns där”

Efter alla år har hon fått distans till allt som hände omedelbart efter olyckan, även om saknaden fortfarande skaver. Men hon är djupt tacksam för allt det samhället ställde upp med. En krisgrupp i Laxå kommun drogs igång, eftersom man trodde att tre unga män omkommit i vad som senare skulle komma att betraktas som en arbetsplatsolycka.

– Vi fick all hjälp som jag skulle önskar att alla kunde få. När socialtjänsten gick hem så hade de ordnat så att en präst kom till oss. Han kom till oss med en familjepizza och en stor bunke med grekisk sallad, för vi hade ju inte ätit. Man tänker inte på att äta, man tänker inte på att dricka. Man behöver någon som finns där. Det behöver inte vara från professionen, bara någon som finns, säger Marianne.

Rasmus pappa Sven beskriver, liksom flera andra denna kväll, känslan när budskapet sjunker in och insikten sakta vinner över viljan att inte acceptera.

– Det är ju så svårt att fatta och förstå. Vad som egentligen har hänt. Bubblan som många pratar om som man hamnar i. Och livet utanför, att det fortsätter, det fattar man ju inte. Man ser bilar och folk och det rör sig som vanligt, säger Sven Eriksson.

Binder kransar

Marianne och Sven har engagerat sig för att finnas till för andra som på något sätt drabbats av förlusten av barn. En lokal avdelning till moderföreningen VSBF, Vi Som Förlorat Barn i Göteborg har funnits i Örebro sedan 2012. Idag är det ett 40-tal medlemmar som träffas regelbundet för att prata och umgås. Denna kväll binder man begravningskransar till sina barns gravar.

– Det blir ju en så speciell samhörighet när alla vet vad vi har varit med om. Det behövs egentligen inga ord, utan alla vet vad vi känner, säger Marianne Malm som nu är föreningens ordförande och tog initiativet till lokalavdelningen.

I Marianne och Svens arbete med föreningen möter de många gånger historier, där föräldrar lämnats vind för våg med sitt sorgearbete av ett samhälle som har bra skyddsnät och krishantering vid stora katastrofer, men inte alltid när enskilda drabbas.

– Ofta så blir det ju så att det är två poliser som knackar på dörren. Eventuellt en präst med. De lämnar beskedet och sen står man där... I nåt fall som jag vet, så har man fått en lapp med ett telefonnummer på. Ett telefonnummer som gick till en person som gått i pension, berättar Marianne Malm.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer