I klippet ovan berättar Margareta om att helt plötsligt ”inte ha någon som bryr sig” och den svåra känslan av total ensamhet.
Margareta, som bor i Örebro, och maken Jens var gifta i nästan 50 år. De fick inga egna barn och när han dog för fem år sedan blev ensamheten stor, även om hon har vänner och syskonbarn. Men i vardagen saknar hon någon att prata med, något som blivit ännu tydligare under coronapandemin.
– Två dagar i veckan går jag på promenad med dagvården och många gånger har man ett läkarbesök och lite sånt där. Helgerna är jobbigast, då vill jag inte störa. Då är man ensam och får inte prata med någon, säger Margareta.
Ser ljust på livet igen
Hon är tacksam över dagvården i kommunen, och även om coronapandemin satte stopp för besök från syskonbarnen i somras så ser hon ljust på livet.
– Jag har till och med börjat tycka att det är roligt att laga mat, det tyckte jag inte ett tag. Då gjorde jag det bara för att jag skulle ha mat, men nu tycker jag att det är roligt.
SVT rapporterade · Chatt: Dela dina tankar om ensamhet under coronakrisen
Stort tack alla ni som ville vara med och prata om ensamhet. Uppenbarligen var detta något som många hade många tankar och funderingar kring.
Nu stänger vi dock chatten för den här gången.
Vänliga hälsningar,
Per, SVT Örebro
En sak vill jag framhålla extra, eftersom det i alla sammanhang där ordet ’ensamhet’ förekommer, så läggs det till en generaliserande uppfattning om att ensamhet är ett tecken på det söndertjatade begreppet ’psykisk ohälsa’. Så är det inte, i allra övervägande fallen. Ta bort etiketten som sårar och förnedrar, och lägger skulden på den enskilde. Lägg skulden där den hör hemma, på anhöriga som aldrig hör av sig, på dåliga fd arbetskamrater som inte ens hälsar ute på stan, på samhället som gör det omöjligt att överleva för den som är utsatt (socialt och/eller ekonomiskt), på rättsväsende och polis som inte förmår hjälpa brottsoffren och stävja brottsligheten. Var noga med att respektera människors integritet, tänk också på att många tvingas att leva i ensamhet för att trygga sin överlevnad, medan andra faktiskt VILL vara ensamma. Meningar som ”du som är ensam, gör det, ring dit, gå till julbordet för ensamma” mm. gör mig lika ledsen varje gång jag ser det. Anledningarna till ensamhet är lika många som det finns individer. Döm aldrig, generalisera inte och raljera inte om ensamhet.
Det är svåra tider nu, var man ensam förut blir det värre nu. Själv har jag varken barn eller syskon så jag borde vara van. Men, det är jag inte, har flyttat till lägenhet efter att ha bott i hus. Det var inte bra. Skulle vara roligt att komma i kontakt med någon är 76 år
Tycker det är fantastiskt bra att ni belyser detta. Vilken fin intervju med Margareta!
Ensamhet som är ofrivillig kan verkligen orsaka ett stort och ibland rentav farligt lidande. Bra att få läsa och lära om positiva exempel, hur man kan göra och vad som kan hjälpa. Har ett par äldre ensamma grannar jag försöker höra av mig till. Men ibland känner man att det man själv kan göra inte räcker.
Jag känner mig ensam trots att jag som är 50+, har jobb men saknar vänner och har inga syskon. Livet blir extra tungt i dessa pandemitider, men försöker ta en dag i taget och till slut kanske allt blir bättre än vad det var innan.
Du som läser detta och känner dig ensam. Var inte rädd att sträcka ut en hand till någon! Det finns gott om bra människor där ute ❤️
Pandemin får gärna fortsätta. För oss som trivs utmärkt bra i vårt eget sällskap är det underbara tider.
Man måste fokusera och vara tacksam och glad för allt man fortfarande kan göra - och det är mer än man tror : Att man kan se och höra(någorlunda) ,att man kan gå,röra sig lite,förstå vad som sägs,att man kan se att något är vackert, Att man har mat ,kläder och,husrum. Att det finns telefoner och datorer (Vi kan ju informera oss och hålla kontakt.)Att man kan lära sig något nytt. Att ensamhet också innebär frihet. Det finns massor av möjligheter.
Och: Som varande gammal måste man ju ha lärt sig att umgås med sig själv.
Tack för att ni delar med er! Vi håller chatten öppen ett tag till för er som vill skriva om era tankar kring ensamhet under coronakrisen.
❤️
