Det är sju länsstyrelser i Mellansverige som står bakom boken ”Det svarta järnet” som skildrar vapenindustrins historia i området.
Genom sökningar i olika arkiv har nya uppgifter kommit fram om hur många företag som arbetade med krigsmateriel.
Under lång tid var de företag som tillverkade vapen, ammunition och sprängmedel mycket viktiga arbetsgivare.
Många kvinnor arbetade med ammunition
Enligt en beräkning i boken jobbade som mest ungefär tio procent av alla som hade ett arbete i de sju länen med krigsmateriel.
– Ja, vi blir ju förvånade över att det faktiskt är så många som har varit involverade, säger antikvarien Mia Geijer. Hon arbetar vid Länsstyrelsen i Örebro och är en av redaktörerna för antologin.
Även om andelen som arbetade i försvarsindustrin sjönk något efter krigsslutet, så fortsatte man vara en mycket stor arbetsgivare som hela tiden behövde arbetskraft.
– Det var väldigt många kvinnor som arbetade i krigsindustrin, framförallt i ammunitionsfabrikerna.
Fick gul hy och rött hår
Tiotusentals personer arbetade med hemliga uppgifter som de aldrig fick tala med utomstående om. Men bakom de stängda fabriksgrindarna fanns också stora arbetsmiljöproblem.
Flera gånger exploderade anläggningar, med många dödsoffer och skadade som följd. Och i gjuterier, gruvor och fabriker fick många svåra hälsoproblem som kunde vara direkt dödliga.
– Man jobbade med många kemiska ämnen och man visste inte så mycket om vad de gjorde med kroppen. Man kunde se yttre tecken: man blev gul i hyn och man fick rött hår om man jobbade i ammunitionsfabrikerna. Jobbade man i gruvan påverkades man av den miljön med stendammet som kunde leda till silikoslunga, säger Mia Geijer.