Foto: SVT

Från Klippiga bergen till Kilsbergen

Uppdaterad
Publicerad

Pernilla Sundin berättar i ord, ton och bild i boken ”Blå bergens sång” om folket som levde i ödemarkerna uppe i Kilsbergen. Pernilla har studerat indiankulturer under ett femtontal år.

Pernillas intresse av de äldres kunskap och traditioner väcktes hos indianerna. Hon hade aldrig gjort den här upptäcktsfärden om hon inte börjat den hos Nordamerikas indianer, som hon forskade om i 15 år.

Pernilla fascinerades av deras kontakt med naturen och deras respekt för de äldre, hur människan samspelar med allt i skapelsen. Pernilla tillbringade dessutom ett helt år hos svartfotsindianerna vid Klippiga bergen. När hon sedan kom hem till Sverige sökte hon sig till Kilsbergen och insåg att hon inte visste så mycket om sin hemtrakt, men desto mer om indianerna. Och då hade hon ingen aning om hur mycket spännande hon skulle upptäcka.

– Jag lär mig lättast genom att gestalta och skapa, och när jag skulle lära mig om Kilsbergen under ett år märkte jag att det blev en utställning. Dit kom många och sa att jag borde göra en bok, säger Pernilla Sundin.

Tre år senare blev det en bok och alla dessa sånger som har skapats under tiden och som också blev en del av boken och hela projektet.

Skildrar starka livsöden

Pernillas ambition med studierna av Kilsbergen var att lära sig om livet och av människoöden. Här finns många berättelser att hämta, starka livsöden  och levande kunskap än i dag.

Nu har flera av hennes sagesmän gått ur tiden under den tid som Pernilla gjort sina utforskningar, men några finns fortfarande kvar och de bär på otrolig kunskap och berättelser om de gamla, som trodde på den gamla folktron ända in på 1940-talet.

Varifrån har du inhämtat all kunskap?

Jag har hållit på och stått i, ler Pernilla och fortsätter att berätta att hon följt lusten, nyfikenheten och glädjen.

– Det finns en bok som heter Kilsbergstorp och i den gamla versionen fanns det 230 torp och då föll jag för det här namnet Lisselängen. Och det stod faktiskt också att fosterpojken som kom till den kloka gumman på Lisselängen hade en son. Och jag tänkte att om han lever så ville jag prata med honom!

– Först ville han inte prata med mig, men till sist lyckades jag ändå. På den vägen är det, det blev porten som öppnade sig och sedan tog han med mig upp i bergen och presenterade mig för sina vänner och så har det fortsatt. Det är genom kontakterna med människorna och vandringen med de gamla i markerna som jag samlat min kunskap, fortsätter hon.

Fortsättningsvis ska Pernilla Sundin ut och sjunga, berätta och levandegöra berättelserna från boken.

Fakta

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.