Eva Dälleruds mamma Elisabeth föddes i Ungern och kom till Sverige tillsammans med sin syster Anna med hjälp av Röda korset 1945. Här gifte de sig och Elisabeth födde dottern Eva 1954.
Men först när Eva var 16 år exploderade vetskapen om mammans bakgrund i nazisternas grepp. Med ett brak.
– Vi bråkade så in i bomben. Vi hade ett sådant jättelikt mor och dottergräl och hon skrek åt mig att hon inte visste något om mig. Och jag skrek tillbaka till henne att jag visste väl inget om henne heller. Den kvällen måste ju hon ha bestämt sig att nu... Det tog en hel natt, säger Eva Dällerud.
Fördes mellan flera läger
Flera samtal följde under åren som Elisabeth levde. Hon och systern Anna berättade för Eva om sina upplevelser i koncentrationslägren Auschwitz-Birkenau, Plazow, Dachau, Christianstadt och Bergen-Belsen.
– Mamma står inför doktor Mengele som 13-åring med uppsvälld mage och han tror att hon är med barn. Han slår henne i magen och hon orkar stå upp och le, berättar Eva.
”Jag vill att du berättar”
Elisabeth ligger på sin dödsbädd i mitten av 90-talet och är rädd. Hennes och makens bil har blivit nedklottrad med hakkors. Och det görs försök att skriva om historien.
– I samband med att det kom en förintelseförnekare och påstod att det inte hänt, då sa hon till mig: ”Du, jag vill att du berättar så att ingen skall kunna säga att det aldrig har hänt.”
Tar uppgiften på allvar
För Eva var ansvaret solklart. Hon har nu skrivit manus och med hjälp av regissören Gunilla Orvelius ställer hon sig själv på scen.
– Jag visste att det skulle bli en enmansföreställning för jag vill ha den lättillgänglig. Jag går ju i pension efter sommaren och jag har tänkt att jag ska ta över efter de som inte orkar åka ut och berätta längre. Nu blir det ju en berättelse från andra generationen.
Mamma är med – som docka
Men hon är inte helt ensam på scen. Mamma Elisabeth är med, gestaltad av en docka som dockmakerskan Annika Arnell gjort. Och dockan har haft en terapeutisk funktion för Eva under arbetets gång.
– Hon har blivit nästan som en förlängd del av mig. hon har blivit så personlig och mänsklig, så hon bor hemma hos oss, så hon lever inte bara med mig, utan hon lever hos familjen och pratar och har sina infall och inlägg. Det har varit en fantastisk upplevelse, berättar Eva Dällerud.