Hösten 1887 dog affärsmannen Ernst Kjellerstedt mycket hastigt och oväntat under en resa till Stockholm.

Han blev bara 30 år gammal.

Före sin död hade han engagerat sig i Likbränningsföreningen, en sammanslutning av människor som av olika skäl ville göra det tillåtet med kremering. En vanlig orsak var den bristande hygienen på dåtidens kyrkogårdar, andra var platsbrist och höga begravningskostnader.

Kyrkan kämpade mot

När Kjellerstedt kremererades var det ännu inte lagligt. En häftig debatt bröt ut, där framförallt kyrkan var mot kremering.

Men idéerna om kremation låg rätt i tiden och diskuterades runt om i Europa.

Många av dåtidens kända engagerade sig i rörelsen för rätten att kremeras, som i Sverige efter ett tag bytte namn från Likbränningsföreningen till det mer diskreta Eldbegängelseföreningen.

Kända personer engagerade sig

En av de tidigaste förespråkarna var Alfred Nobel.

Bland de som tydligt tog ställning fanns också författarna Ellen Key och Verner von Heidenstam, konstnären Carl Larsson, förläggaren Karl Otto Bonnier, arkitekten Ferdinand Boberg och Hjalmar Branting, som senare blev statsminister.

Från förespråkarnas sida gick man aldrig till angrepp mot kyrkan, utan försökte istället vinna över prästerna till sin sida. I bibeln fanns ju inga gudsbud om kremering.

Det var en lyckad taktik.

Kyrkans motstånd minskade undan för undan. I en historik över eldbegängelsens historia konstaterar Sören Ekström att en slutpunkt för motståndet kan vara invigningen av krematoriet i Sandviken 1935. Det var första gången en ärkebiskop invigde ett krematorium.

De flesta kremeras idag

Numera kremeras runt 80 procent av de som avlider i Sverige.

Ernst Kjellerstedt, den förste svensk som kremerades, begravdes i sin hemstad Gävle.

Toppen av hans gravsten utformades som en urna.