Förut hade Sofia en vit käpp som hjälpmedel. Det funkade, men skillnaden blev väsentlig när hon fick sin ledarhund. Hon kunde ha ett högre tempo och vågade ge sig ut på platser där hon inte hittade.

– Jag tyckte att jag blev annorlunda i andra människors ögon. När jag kom till nya platser och nya grupper blev jag betraktad mer som en självständig person eftersom de inte behövde ledsaga och hjälpa mig på samma sätt.

Sofia berättar inte vad hennes ledarhund heter och det finns en anledning till det. Hon vill inte att personer ska kalla på hunden, prata med den eller på andra sätt störa hunden när den arbetar.

– Om en person vet vad min hund heter är det lätt att de börjar prata med henne eller ropa på henne och hon känner igen sitt namn. För mig och henne är det viktigt att hon är koncentrerad när hon jobbar i selen, annars kan hon missa att markera något viktigt, till exempel en trottoarkant.

Ska undvika hinder

En arbetsdag för Sofias ledarhund innebär att hon följer med Sofia till jobbet och undviker hinder. Att stanna vid trottoarkanter och vänta på klartecken på att få gå över. Och att stanna vid trappor som pekar nedför. Är det uppför ska hon hoppa upp med tassarna på första steget.

– Jag måste veta var vi ska gå och när vi ska svänga. Hennes ansvar är att undvika hinder.

Sofia berättar att det händer att hon och hennes hund blir stoppade i dörren när ska besöka olika platser såsom restauranger, biografer och teatrar. Det blir ett orosmoment varje gång hon ska till ett nytt ställe, eftersom hon är beredd på att de kanske inte får komma in där.

– Jag tycker vi skulle ha en diskrimineringslagstiftning som skyddar ledarhundsekipage så det är förbjudet att avvisa personer med ledarhund, som det är i Norge och Finland till exempel.