Bergmanruna

Uppdaterad
Publicerad

Med Ingmar Bergmans bortgång har svensk film och teater förlorat sin genom tiderna klarast lysande stjärna, en renässansmänniska och allkonstnär.

Bergman regisserade ett 40-tal långfilmer, långt över 100 teateruppsättningar och mängder av tv-pjäser.

Det var i den mörka barnkammargarderoben i prästhemmet i Stockholm som alltihop började. Ingmar var ensam med sin kinematograf och blev besatt av rörliga bilder.

Därtill kom senare en stark kärlek till skådespelarna och ett stort filmtekniskt kunnande.

Auktoritär far

Bergman föddes i Uppsala 1918 och växte upp i det av faderns auktoritet präglade hem som vi lärt känna i bland annat filmen Den goda viljan.

1943 slog han igenom som regissör på Dramatikerstudion. Han engagerades som manusförfattare vid Svensk Filmindustri och blev året därpå chef för Helsingborgs stadsteater. Filmkarriären inleddes 1944 med manuset till Hets, där Stig Järrel spelar sadistisk latinlektor. Regidebuten skedde i Kris 1945.

Det stora internationella genombrottet kom med Oscarsbelönade Jungfrukällan 1960.

Under hela sitt liv idkade Bergman ett fruktbart växelbruk mellan film och teater. Från Helsingborg kom han till Göteborgs stadsteater. En lysande serie föreställningar skapade Bergman på Malmö stadsteater, bland annat Ibsens Peer Gynt.

Åren 1963-66 var Bergman chef för Dramaten i Stockholm och till framgångarna hörde uppsättningen av Weiss Rannsakningen.

Efter chefstiden på Dramaten gjorde Bergman ytterligare ett 20-tal uppsättningar där, bland andra Shakespeares Kung Lear. Bergmans respektlösa sätt att närma sig klassikerna har gjort dem tillgängliga för en ny generation teaterbesökare.

De många tv-föreställningarna har starkt bidragit till Bergmans internationella berömmelse. Mest uppmärksammade blev Scener ur ett äktenskap, Trollflöjten och Den goda viljan.

Trauma

I januari 1976 drabbades Ingmar Bergman av ett trauma som drev honom i landsflykt. Under en repetition hämtades han av polis misstänkt för skattebrott. Åtalet lades ner, men Bergman var så förorättad att han lämnade landet.

Men Sverige lockade och drog. 1981 kom han hem för att regissera sin sista stora film, släktberättelsen Fanny och Alexander.

Man kan undra varför Bergman förblev trogen Sverige, som han kallade ett land av gråa, tråkiga kompromisser. En förklaring kan vara lusten till det egna språket, en annan bundenheten till en skara skådespelare. Några av de mest anlitade var Erland Josephson, Liv Ullmann, Max von Sydow, Bibi Andersson och Harriet Andersson. Senare fick en yngre generation med Lena Olin, Lena Endre, Pernilla August och Peter Stormare del av den bergmanska magin.

Bergmans hem på jorden låg på Fårö på Gotland. Där levde han med sin sjätte hustru Ingrid von Rosen. Äktenskapet varade fram till hennes död 1995.

Många av Bergmans tidigare verk präglas av en förlamande dödsskräck. I en intervju berättade Bergman: ”När jag var ung var jag fruktansvärt rädd för att dö. Nu tycker jag att det är ett väldigt, väldigt vist arrangemang. Det är som ett ljus som blåses ut. Inte mycket att bråka om.” (TT)

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.