Det var färre deltagare än vanligt i årets Vätternrunda – men desto tuffare. Istället för att cykla en ljus juninatt gick loppet i år höstkalla september.
Dessutom fanns det en helt ny sträckning, för att kunna undvika trafik på smala vägar. Och den innehöll en hel del backar.
”Bara backar rakt upp”
– Det var bara backar rakt upp. Och de tog aldrig slut. Jag tror det var fyra kilometer. Bara uppåt. Rejält, säger Emma Lindström från Enköping i depåstoppet vid Godegårds skola, strax efter Dalbybackarna.
”Man får inte tro man är någon elitcyklist”
– Äsch, tar man det lugnt, efter egen förmåga så är det väl inga problem, kontrade Arne Andersson från Motala som körde Vätternrundan för femte gången.
Det låter stöddigt?
– Nej, men man får ju gilla läget och inte tro att man är någon elitcyklist. Utan man får köra efter förmåga.
I videon får du höra fler starka reaktioner efter ”mördarbackarna” – och veta vad Maria från Västerås tyckte om sin 60-årspresent: Att cykla hela fredagsnatten i mörker och kyla innan det kom fyra kilometer uppförsbacke.