Tänk dig att du sitter i klassrummet. En vanlig skoldag. Du gör dina uppgifter. Tittar på tavlan. Läraren pratar med dig. Precis som vanligt.
Men det är inte som vanligt.
När du vänder dig om i bänken ser du ansiktet på den person som har våldtagit dig. Du känner hur hjärtat börjar slå snabbare, du svettas och börjar skaka.
”Det var som om allt var som vanligt”
För Elin blev den där dagen i klassrummet en av de allra tuffaste händelserna hon varit med om. Och hon kände sig sviken, eftersom läraren som hjälpt henne att göra en polisanmälan och stöttat henne fanns i klassrummet.
– Och hon pratade med mig om mina skoluppgifter, fastän hon är medveten om att vi sitter i samma rum. Och jag känner att hon om någon borde väl kunna känna någon medkänsla. Men det var som om allt var som vanligt, säger Elin.
Efteråt ber personalen om ursäkt, men det hjälper inte. Förtroendet finns inte längre kvar.
”Blir skakig och får flashbacks”
Och trots att skolan sätter in flera åtgärder för att skydda Elin fysiskt mot nya övergrepp så skyddar det inte Elin mot känslomässiga reaktioner.
– När jag möter den här personen, då står det still i mitt huvud, även om det bara är några sekunder som vi har ögonkontakt. Alltså mitt hjärta dunkar skithårt. Ibland kan jag glömma hur jag går. Jag låser mig typ i huvudet, jag är fast i mina tankar. Jag blir skakig och svettas och får liksom flashbacks. Det är som att allt det som hände spelas upp på nytt.
Skolan sätter in flera åtgärder för att Elin ska känna sig trygg. Men effekten blir istället att Elin känner sig allt mer utpekad.
– Jag fick ju typ gå bakvägar, genom rektorsexpeditionen. Jag kunde inte äta i matsalen, utan skulle sitta i klassrummet. Jag kunde bara vara i klassrummet om jag inte ville utsätta mig för att möta den här personen.
”Jag har ju inte gjort något fel”
Elin hade även en lärare som skulle följa med henne för att hon skulle känna sig trygg. Men det skyddade henne bara fysiskt. Inte känslomässigt, när hon mötte den här personen i korridoren.
– Jag ville ju kunna gå i skolan som vem som helst. Jag har ju inte gjort något fel. Det kändes jättefel för mig att jag inte skulle kunna gå i skolan som alla andra.
Elin mådde allt sämre och hoppade till slut av högstadiet utan godkända betyg.
– Jag känner att skolan ska vara en trygg plats för mig som för vem som helst. Jag känner mig väldigt sviken faktiskt.
REDAKTIONENS ANMÄRKNING:
Elin heter egentligen något annat.
SVT har tagit del av förundersökningen, anmälan till Skolinspektionen, skolans och kommunens yttranden till Skolinspektionen samt myndighetens beslut.
Den andra eleven nekar till brottet. Förundersökningen lades ner eftersom eleven var under 15 år.
Skolan anser att de har vidtagit tillräckliga åtgärder för att Elin skulle känna sig trygg – och skolan fick heller ingen kritik från Skolinspektionen eftersom skolan hade vidtagit flera åtgärder.