Företagaren Torbjörn Löwendahl lutar sig fram över skrivbordet och erkänner utan omsvep:
– Visst tjänar jag på det. Det är klart. Så är det.
Han har cirka 50 fas 3-deltagare på sitt företag i Linköping. Men han är ovanlig som fas 3-anordnare.
– Jag har ju ett företag i grunden. De flesta anordnarna har inget företag från början. Hela deras intäkt bygger ju på att de har fas 3-deltagare, säger Torbjörn Löwendahl.
Han tjänar själv på systemet, och han säger att många deltagare är nöjda just för att de får hjälp med att komma närmare arbetsmarknaden. Men han är ändå mycket kritisk mot hur systemet är uppbyggt.
– Företagare är ju som alla andra människor. Man gör det som lönar sig. Därför vore det ju rimligt om man fick någon form av belöning när man hjälper människor ut i jobb.
Så fungerar inte systemet i dag. Tvärtom.
– Jag förlorar på det. Jag får ju betalt för att sysselsätta människor. Vi får cirka 5000 kronor per person i månaden för att ha dem hos oss. Om jag hjälper någon till jobb så förlorar jag på det.
”Någon tjänar pengar på oss”
Sorlet i Arbetsförmedlingens entréhall är så massivt att man måste luta sig nära för att höra vad Lennart Bergman säger.
– Jag mådde dåligt när jag åkte hit i morse. För det här handlar ju inte om riktiga jobb.
Han har varit arbetslös i sex år och är tvingad att komma hit. Annars blir han av med sin ersättning. Han går runt bland borden med fas3-anordnare som delar ut broschyrer, pennor och godis. Det kallas fas 3-mässa. Anordnarna agerar som säljare, lockar med träningsmöjligheter och utvecklande arbetsuppgifter.
– Det där låter ju bra, säger Lennart och pekar mot en av anordnarna som säger att fas 3-platsen fungerar som ett riktigt företag, med riktiga arbetsuppgifter.
Fast det finns en viktig skillnad.
– Jag får ju ingen lön. Ingen semesterersättning. Någon tjänar pengar på oss, säger Lennart Bergman.
(Som fas 3-deltagare får man en ersättning motsvarande en del av a-kassa, eller socialbidrag om man inte har rätt till a-kassa.)
Ombytta roller
Först känns rollerna givna: Anordnarna bakom borden på mässan som tjänar pengar på att locka till sig fas 3-deltagare. Och så de arbetslösa som måste välja en anordnare för att inte förlora sin ersättning.
Men gränsen mellan dem är inte så skarp som man först tror.
När vi går runt på mässorna upptäcker vi något märkligt. Många av dem som står bakom borden, fas 3-anordnarna, var alldeles nyss själva fas 3-deltagare.
– I dag har jag en anställning, sedan månadsskiftet faktiskt. Började som deltagare, säger Harald Wikström, som nu är på fas 3-mässan som anordnare.
Sven Savelid var deltagare i ett projekt för fas 3-deltagare i Linköping. Han vet hur det är att gå runt på en fas 3-mässa som deltagare.
I dag står han där som anordnare, med en broschyr i handen och försöker locka andra arbetslösa att välja Studiefrämjandet som fas 3-plats.
– En sådan här händelse, när vi rycker och drar, och vi lockar och vi försöker pusha på, för vår egen sak, kan bli ganska kaotisk och kanske något som känns lite fel, säger han.
Arbetsförmedlingen bekräftar den här bilden.
– Vi ser ju att en hel del av dem som har varit i sysselsättning faktiskt blir anställda hos anordnarna, säger arbetsförmedlaren Ola Jarnvall.
Ett jobb – som AF betalar
Det låter ju bra. Att de får jobb. Fast problemet är att det fortfarande är Arbetsförmedlingen som betalar.
Arbetsförmedlare och företagare berättar för oss hur det fungerar:
Fas3-anordnaren anställer en av fas 3-deltagarna. Då har man rätt till ett mycket generöst anställningsstöd.
Arbetsförmedlingen betalar uppemot 85 procent av lönekostnaden. Dessutom får anordnaren ett handledarstöd på 150 kronor per dag.
– Det innebär att det bara kostar anordnaren några tusen att anställa en person. Det är en mycket generös rabatt, konstaterar företagaren Torbjörn Löwendahl.
Det betyder att man bara behöver ta in en enda fas 3-deltagare för att betala resten av lönekostnaden.
Anställningen blir alltså helt gratis. Och arbetsuppgiften är ofta att sysselsätta andra arbetslösa – och att stå på fas 3-mässor och försöka locka till sig långtidsarbetslösa.
Efter ett eller två år, när stödet tar slut, upphör ofta anställningen och personen är tillbaka där det började: I arbetslöshet.
Det här allra generösaste stödet kallas ”särskilt anställningsstöd” och ger inte ens den anställda rätt till a-kassa efteråt. Därför har Torbjörn Löwendahl slutat anställa personer med det här stödet.
– Det känns inte bra.
Men från Arbetsförmedlingens sida märker han inget motstånd. Tvärtom.
– Tidigare upplevde jag att arbetsförmedlarna ville vänta och se om det kunde bli en vanlig anställning. Nu känns det inte längre så. Jag gissar att det beror på den höga arbetslösheten, att de är pressade att få ut folk i jobb, säger Torbjörn Löwendahl.
”Man känner sig som gisslan”
Många av dem vi träffar är kritiska till hur systemet är uppbyggt. Både anordnare, arbetsförmedlare och deltagare. Men de säger att de känner sig tvingade att spela med.
Annars hamnar de själva på andra sidan bordet.
– Man känner sig lite som gisslan ibland, säger en arbetsförmedlare som jobbar med fas3, men som inte vågar ställa upp med namn.
Det är känsligt och företagaren Torbjörn Löwendahl tvekade länge innan han ställde upp på en intervju. Som fas 3-anordnare blir man en symbol för systemet, och han har fått telefonsamtal där någon argt anklagar honom för att utnyttja de arbetslösa.
Gör du inte det?
– Nej, jag tycker inte det. För jag försöker göra något bra, något som kan hjälpa dem närmare arbetsmarknaden, inom de ramar som systemet ger mig, säger han.
Han har gett goda referenser och ”sålt in” fas3-deltagare till andra arbetsgivare – trots att han förlorar på det.
”Utan deltagare – ingen lön”
Henrik Lander var tidigare fas 3-deltagare hos Torbjörn Löwendahl. Nu har han fått en anställning. Hans uppgift är att stötta andra fas 3-deltagare. Också Henrik ser konflikten som finns inbyggd i systemet.
– Min lön betalas ju av våra deltagare kan man säga. Utan deltagare så har jag ingen lön och inget arbete heller. Hjälper jag folk ut i jobb så ligger jag själv risigt till. Och då är det ju något som inte stämmer.