Foto: TT

Från sängliggande till riktigt jobb – men pressar man personer med utvecklingsstörning för långt?

Publicerad

ANALYS · På 1960-talet stängde vi in unga med funktionsnedsättningar på stora vårdhem. Idag har pendeln slagit över åt andra hållet: Nu ska nästan alla söka ”riktiga jobb”. Om de så blir deprimerade – och fattiga – på kuppen.

Tina Enström

Reporter

De svartvita bilderna från vårdhemmen i slutet av 1960-talet ger ett helt absurt intryck idag. Det var långa korridorer och personal i vita rockar. På den tiden bodde unga på institution.

Det var då man började prata om ”normaliseringsprincipen”, att även personer med funktionsnedsättningar skulle få vara delaktiga i samhället.

De vita rockarna är borta

När 24-åriga Helena Ahrbom visar runt i sin ombonade etta i Finspång tänker jag att vi ändå har kommit bra långt.

Helena bor också på ett ”boende” med personal dygnet runt. Men korridorerna och de vita rockarna är borta. Helena har en egen lägenhet i ett vanligt hyreshus med personal som finns i närheten om hon ringer.

Helena har ett liv som är så normalt som möjligt, precis det som ”normaliseringsprinicpen”handlade om på 1960-talet.

Så det har hänt väldigt mycket bra sedan dess. Men kanske har vi drivit det för långt?

Lön istället för bidrag

I bästa välmening ska man nu pröva Helenas arbetsförmåga för att ge henne chansen att få ett ”riktigt jobb” istället för en sysselsättning.

Lön istället för bidrag.

Men Helena blir inte alls glad över den här möjligheten. Hon svimmar och blir deprimerad. För som Helena ser det så har hon ju redan ett jobb.

Helena har redan en arbetsplats

Varje dag går Helena till en arbetsplats. Det är visserligen ingen anställning utan en sysselsättningsplats via kommunen. Men Helena är nöjd med det.

Det är på en kommunal förskola i Finspång där Helena leker med barnen och har en handledare som berättar vad hon ska göra.

Helena trivs med kravlösheten. ”Jag vet ju att jag inte riktigt är som alla andra. Jag har lärt mig att acceptera det”, säger hon.

Dagens regler är en motreaktion

Alla som får aktivitetsersättning måste regelbundet bedömas: Skulle de ändå inte kunna få ett vanligt jobb?

Tanken är egentligen god. Att ingen i onödan ska låsas in i ”förtidspension” som det hette förut. Då var det istället alldeles för lätt att bli förtidspensionerad.

Så dagens regler – som Försäkringskassan ska följa – grundlades egentligen redan när den svartvita filmen spelades in.

Medicinalrådet Karl Grünewald säger på filmen från 1969 att förut så hade man ”tusentals utvecklingsstörda som låg till sängs hela dagarna”. Men det har blivit bättre, förklarar han, för nu ”kanske vi bara har några hundra”.

Och det är just det här – minnet av alla funktionsnedsatta barn och unga som förvarades på vårdhem 1969 – som har lett till den här tanken om att alla ska få chansen att arbeta, om de kan.

Det är det som är grunden till Försäkringskassans regelverk idag, 2019. En motreaktion mot hur det var för 50 år sedan.

Och tanken är ju fin. Men är den realistisk?

En del får jobb: ”Det är det bästa!”

Jag träffar en arbetsförmedlare i Linköping som brukar följa med ut och stötta personer med funktionsnedsättningar på olika arbetsplatser. Ibland fungerar det så bra att personen får en anställning där, berättar hon.

Med ett lönebidrag från staten, men ändå: Ett riktigt jobb.

”När jag kommer dit och känner att jag inte behövs längre. Det är det bästa! Då blir man så glad”, säger arbetsförmedlaren.

Men för de flesta blir det inte så.

Nio av tio får inte jobb

Varje år blir drygt 6 800 personer av med aktivitetsersättningen. 2017 gick bara 8,4 procent vidare till arbete eller studier, läser jag i dokumentationen från en konferens om aktivitetsersättningen.

Nio av tio får alltså inte ett jobb. Alla arbetsgivare är helt enkelt inte beredda att ta emot personer som Helena.

Och vad händer då?

Sämre hälsa – sämre ekonomi

En granskning som Riksrevisionen presenterade i april förra året visar att de flesta som blir nekade aktivitetsersättning inte får ett bättre liv – som det var tänkt. Utan istället får både sämre hälsa och sämre ekonomi.

Den goda tanke som skulle hjälpa visar sig istället snarare stjälpa, enligt rapporten.

För Helenas skull?

Och då ger dagens regelverk från 2019 plötsligt ett lika absurt intryck som de svartvita bilderna från vårdhemmen på 1960-talet.

För reglerna skulle ju vara till för Helena.

För hennes skull.

Hon skulle ju bli mer delaktig och mer självständig. Istället blev hon deprimerad och sjukskriven.

Och nu är hon dessutom rädd för att hon varken ska få behålla sin lägenhet eller sin arbetsplats.

Drivits för långt?

Och jag tänker att tanken var ju god, men kanske ändå att vi har drivit ”normaliseringsprincipen” ett snäpp för långt?

Om nu reglerna leder till att Helena blir deprimerad och sjukskriven från den arbetsplats hon ändå har.

När Försäkringskassan kritiserar sitt eget regelverk kanske det är värt att lyssna?

”Livskvalitet är att veta att jag får stanna”

Jag frågar Helena: Vad är livskvalitet för dig?

Hon svarar så klart att hon vill vara nära familj och vänner.

Men sedan tillägger hon:

”Det är att få vara på en arbetsplats där jag vet att jag får stanna. Att inte behöva söka aktivitetsersättning vart tredje år.”

Temasida: Läs över 300 berättelser från chatten och se reportagen från granskningen

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

Funktionsnedsatta tvingas söka låtsasjobb

Mer i ämnet