Under den första rättegångsdagen hördes Mohamad Ammouris pappa i rättssalen.

– Samma tid gick han till skolan, han gick oftast med sin syster. Men inte denna dag. Då gick hans syster fem, sex minuter efter, säger pappan och förklarar att pojken alltid gick samma väg till skolan.

I tre år hade familjen bott i området och åklagaren frågar om de under tiden innan dådet råkat ut för några otrevligheter eller hot.

– Hade ni innan den här händelsen råkat ut för några otrevligheter, kanske riktade mot er för att ni är invandrare eller av något annat skäl? frågar åklagaren Britt-Louise Viklund.

– Nej, svarar pappan.

– Några hotelser, eller annat otrevligt? fortsätter Britt-Louise Viklund.

– Nej, inget, svarar pappan.

”Han var skrattet, han var glädjen”

Advokat Elisabeth Massi Fritz, familjens Ammouris målsägandebiträde, ber pappan berätta hur den lilla pojken var som person. Pappan som är märkbart tagen har svårt att hålla ihop och säger:

– Han var allt i familjen, han var skrattet, han var glädjen, han var energin. Han var omtyckt av alla, han skojade med alla, säger pappan.

Vidare berättar pappan om den där morgonen i oktober när Mohamad, som var på väg till skolan, knivmördades.

– Vi fick samtal från hans skola – ”Mohamad har inte kommit till skolan”. Sen gick jag ut och letade efter min son, säger pappan och beskriver samtidigt att han sett polisen och ambulansen.

”Det blev ett annat liv”

Elisabeth Massi Fritz frågar också hur dådet har påverkat pappan och familjen.

– Det blev ett annat liv. Vi brukar hålla ihop i syfte att ge stöd åt varandra på grund av det som hänt, och jag kan till och med beskriva situationen som att först när Daniel greps då kunde jag börja sova. Dessförinnan levde vi i skräck, tragedi, säger pappan.