IFK Norrköping har gjort en imponerande resa de senaste 6-7 åren. Från ett ganska mediokert gäng som knappt var bäst i länet – till en av landets bästa klubbar.
Det känns som alldeles nyligen – men i själva verket var det våren 2014 – som jag intervjuade dåvarande tränaren Janne Andersson om klubbens vision.
Minns ni den? Den som gick under namnet ”Pokalen till Peking”.
Janne Andersson försökte hålla en så neutral ton som möjligt, men nog kunde vi enas där och då om att IFK hade en bit kvar till att bli en verklig guldutmanare, särskilt med tanke på det gap Malmö FF såg ut att skapa mellan sig själva och övriga svenska klubbar.
Att IFK skulle kunna ta SM-guld inom närtid kändes som en utopi.
Men saker och ting kan falla på plats snabbt. Malmö var inga utomjordingar, visade det sig. Pokalen kom till Peking redan året därpå. Sedan dess har IFK varit ett lag att räkna med.
”Det är egentligen helt otroligt”
Om fjolårets tabellplacering får anses vara en bedrift så är årets upplaga ännu vassare på pappret. Och bredare.
Lagkaptenen Andreas Johansson kommer att vara djupt saknad. Främst hans sätt att vara, både på och utanför planen, och hans sätt att behandla människor, oavsett om det var lagkamrater, tränare, reportrar eller supportrar.
David Moberg Karlssons riviga attityd på plan och träningar, men så där skönt chillad vid sidan av, är också något vi kommer att sakna.
Vilka kliver in och visar vägen nu?
Christoffer Nyman, Alexander Fransson och Filip Dagerstål? Troligtvis, men på lite andra sätt.
IFK-tränaren Jens Gustafsson kan knappast gnälla över spelarmaterialet han har att tillgå, med Norrköpingskillarna Fransson och Nyman som ryggrad. Med Simon Thern (om han får vara skadefri) som en av seriens absolut bästa mittfältare. Med Kalle Holmberg som pålitlig avslutare. Och så fjolårets sensation mellan stolparna, Isak Pettersson, längst bak.
Och skulle den sistnämnda hamna i formsvacka finns de båda rutinerade herrarna David Mitov Nilsson och Gustaf Jansson att kasta in.
Det är egentligen helt otroligt.
Finns det någon allsvensk klubb som kan stoltsera med en lika stark målvaktsuppsättning?
”Är nya startelvan tillräckligt samspelt?”
Jordan Larsson kom till IFK ifjol med hopp om att starta om karriären. Det gick inget vidare första säsongen. Även om laget gick som tåget var Larsson oftast iskall när han fick chansen. På försäsongen har vi fått se en helt annan Larsson som hittat målet flera gånger.
Angenäma problem för Jens Gustafsson om samtliga forwards levererar under säsongen.
Det finns mängder av spännande namn i årets IFK-trupp. Dels de som redan nämnts men också nyförvärv som Sead Haksabanovic och senaste tillskottet Egzon Binaku.
Men med stora möjligheter kommer även potentiellt stora problem.
Flera nyförvärv har tagits in för att spetsa startelvan och en ny startelva tar tid att spela in. Kommer IFK:s vara tillräckligt samspelt inledningsvis för att ta de poäng som krävs av ett allsvenskt topplag? Ett mästarlag har sällan långa svackor och brukar hitta sätt att få med sig poäng även när spelet inte stämmer.
”Utan rotation kan det lätt bli hängskallar”
En annan faktor är bredden på truppen.
Bara en dåre skulle hävda att en bred trupp är en nackdel, men med årets IFK finns faktiskt en risk som tränare Jens Gustafsson säkert tar på allvar: Om IFK råkar ut för skador kommer den breda truppen vara en rejäl tillgång, men med för många spelare tillgängliga – och utan en plan för rotation – kan det lätt bli hängskallar på spelare som både trott och hoppats på mer speltid.
Lägg därtill att resultaten inte skulle gå lagets väg. Då vet alla som någon gång sysslat med lagidrott vad det kan innebära för harmonin i ett omklädningsrum.
Faller allt på plats kan IFK Norrköping ha en bra chans att återigen ta pokalen till Peking.
Men då måste verkligen allt fungera från första början. Allt från vassa räddningar i avgörande skeden, skadefria nyckelsspelare och anfallare som gör mål, till en tränare som har rätt fingertoppskänsla. Och dessutom en bänk som inte utvecklar sig till en gnällbänk.
IFK har ingen tid att spilla.