Syskonen Alva Egerborn, 11, och Mille Egerborn, 12, i östgötska Mjölby har haft flera elevassistenter genom åren, som ett extra stöd när det har blivit för jobbigt att hänga med i klassrummet. Det har fungerat både bra och dåligt, berättar deras mamma Jenny Egerborn. 

– En del har slutat och andra har inte funkat ihop med barnet, medan vissa har varit helt fantastiska, säger hon. 

Men synonymt för nästan alla deras elevassistenter är att de varit unga personer som saknat lärarutbildning, vars kompetens och bakgrund varierat stort. Inte sällan har rollen kombinerats med att också vara fritidspedagog, samtidigt som de sällan fått tid att förbereda sig inför lektionerna. 

– Ofta får de veta vad lektionen ska handla om i samma stund som eleven, sedan händer det att de sätter sig i ett enskilt rum med uppgiften. Då blir det elevassistenten som undervisar barnet och inte läraren, trots att de knappt själva vet vad de ska lära ut, säger Jenny Egerborn. 

Saknar kunskap om diagnoser

Många har också saknat kunskap om de neuropsykiatriska diagnoser som ofta är orsaken till barnens behov av särskilt stöd. 

Jenny Egerborn, som själv har arbetat som elevassistent under en kort period, understryker att hon inte kritiserar de enskilda elevassistenterna. 

– Det jag är kritisk mot är systemet och att det inte finns nog med resurser. De måste få en utbildning och tid att planera. Det här är en jättesvår roll, och hur väl det fungerar beror på hur bra man passar ihop som personer. Men tyvärr byts elevassistenterna också ut hela tiden.