I nästan 16 år höll han sig undan och avslöjade inte för någon om vad han hade gjort. Men i samband med gripandet i juni tidigare i år berättade Daniel Nyqvist, 37, allt.

Totalt fyra polisförhör har hållits med den nu åtalade dubbelmördaren, där han erkänt sig skyldig till att ha knivdödat Mohamad Ammouri, 8, och Anna-Lena Svenson, 56.

Där uppger han att han hade bestämt sig för att döda.

– Jag var tvungen att göra det jag gjorde, säger han.

Daniel Nyqvist berättar att han dagarna före dådet led av sömnproblem. När han vaknade i sitt föräldrahem på morgonen den 19 oktober hade han bestämt sig för att förverkliga sin plan att mörda. Han uppger också att han var övertygad om att han efteråt själv skulle dö eller ”åka fast”.

– Den morgonen vaknade jag upp, det var den dagen. Jag vet inte varför den dagen. Det gick som på automatik, säger han.

”Det jag behövde göra”

Enligt honom själv funderade han på att borsta tänderna men bestämde sig för att strunta i det då han ändå räknade med att bli skjuten. Därefter tog han på sig en svart mössa, plockade med sig en butterfly-kniv han köpt i Polen och tog sedan bussen in till centrala Linköping. Där började han gå omkring, enligt vad han beskriver, i ett ”töcken” tills han fick syn på Mohamad Ammouri.

I förhören berättar Daniel Nyqvist hur han anfaller åttaåringen bakifrån och hugger honom med en kniv. Efter det får han syn på kvinnan.

– Jag springer till henne och hugger till, säger han.

På frågan varför, svarar 37-åringen:

– Det var det jag behövde göra för att få ro i sinnet helt enkelt.

Enligt den rättsmedicinska undersökningen avled både pojken och kvinnan till följd av ett stort antal knivhugg.

Efter dådet gick Daniel Nyqvist till en McDonaldsrestaurang där han, enligt honom själv, gick in på toaletten och tvättade av pojkens och kvinnans blod från sina händer.

Därefter tog han bussen hem.

Allt som vanligt

Enligt honom själv var allt som vanligt tiden efter och han pratade aldrig med någon om det inträffade. Han ska inte heller ha känt något mer behov av att döda, uppger han.

– Efteråt var det ungefär som innan, säger han.

– Man behövde inte göra nånting mer sedan.

På frågan hur det har känts att leva med dådet i alla år, svarar han:

– Jag tycker synd om offren. Men jag var ju tvungen att göra det. Ju mer som åren går, desto mindre tänker man på det.

Enligt ett utlåtande från Rättsmedicinalverket (RMV) led 37-åringen av en allvarlig psykisk störning – både vid undersökningstillfället och vid mordtillfället. Han uppger också själv i förhör att han har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och vid tiden för dådet hade tvångstankar.