Länsstyrelsen verkställer nu själva sina omhändertaganden av djur.

– Det här innebär att det blir ett samlat grepp över helheten och vi följer ärendet från början till slut, säger Susann Anckarman.

”Svårt att se djur som far illa”

I nio år har hon arbetat med djurärenden, tidigare inom polisen, men nu på länsstyrelsen. Och det är ett slitsamt och ibland väldigt tragiskt arbete, berättar hon.

– Det kan vara så enkelt att någon hastigt åker in till sjukhus och ingen anhörig eller bekant kan ta hand om djuren som blir kvar. Det kan också vara rena vanvårdsärenden, att djuren haft det illa, att djurskyddet är så dåligt att de måste tas omhand, säger Susann Anckarman.

Vad är det svåraste?

– Det kan vara jobbiga miljöer att jobba i, utifrån sanitet och renlighet. Sen är det svårt eftersom man värnar om djuren, att se djur som far illa. Lika jobbigt är det att se människan som bor kvar i den här miljön, som vi tar djuren ifrån, säger Susann Anckarman.

Nya ägare sökes på sociala medier

När det gäller att hitta nya hem åt omhändertagna djur har arbetet blivit lite smidigare bland annat genom användningen av social medier.

– Vi annonserar ut de djur vi anser vara omplaceringsbara via vår hemsida och via sociala medier. Hittills har vi haft tur och har kunnat omplacera i princip alla djur vi haft omhändertagna. Vi hade exempelvis ett ärende med några valpar och det drog väldigt många svar. Så det är lite olika beroende på djurslag och vad det är för raser, säger Susann Anckarman.

Hur väljs ett omplaceringshem ut?

– Enda kontrollen vi gör är en intresseanmälan, där personen får berätta om sig själv, sin bakgrund samt vilka förutsättningar och djurerfarenhet de har. Sen kontrollerar vi att de inte förekommer i våra register över personer med djurförbud till exempel. Det handlar mycket om personkännedom, säger Susann Anckarman.