I december 2008 skulle Paula Yahiaoui Pettersson operera bort cancer som spridit sig till levern. Men eftersom det inte gick att få bort all cancer fick Paula istället beskedet att hon fortsättningsvis skulle behandlas med cytostatika, en form av cellgifter.
– Jag blev jag ledsen, rädd och orolig, säger Paula.
Det började pipa
Hon hade redan år 2000 samt 2007 opererats för cancer i magsäcken och 2008 hade hon inte förväntat sig ett återfall i levern utan istället en friskförklaring.
– Jag var 33 år och undrade hur många år jag hade kvar.
I 12 år har Paula nu behandlats för sin cancer. I januari i år ville hennes läkare göra en magnetkameraundersökning, men den hann knappt börja innan den fick avbrytas.
– Det började pipa och indikera att jag hade metall i kroppen, säger Paula.
Tolv år med metallvajer i kroppen
På röntgenbilder som tagits de senaste tolv åren visar det sig att Paula har levt med en 36 centimeter lång och 2 millimeter tjock metallvajer i kroppen. Den hade fungerat som ledare till en venkateter som använts vid operationen 2008 – och blivit kvarglömd.
– Hur kunde de glömma en 36 centimeter lång vajer och inte upptäcka den under alla år? undrar Paula.
Metallvajern har nu delat sig och en del har växt fast i Paulas ljumske. Den andra som är 5,6 centimeter lång har växt fast i Paulas hjärtats högra förmak.
– Det känns oroväckande, säger hon.
Farligt att ta bort metallvajern
Sjukvården har anmält Paulas ärende till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Den kirurg som yttrar sig i anmälan hävdar att det inte går att operera bort vajerbitarna på grund av risk för proppar eller blödningar.
Paula har under åren haft domningar i en arm och ett ben och sökt sjukvård, men inga infarkter eller proppar har identifieras. Paula har ändå skickat en skadeanmälan till patientförsäkringen, Löf, men har inga förhoppningar om någon ersättning.
– De säger att ärenden preskriberas efter tio år, och i mitt fall gick det ju tolv år. Men hur skulle jag veta, undrar Paula.
Paula ser framåt
Paula, som idag är 45 år, ser trots allt som hänt med förtröstan på framtiden.
– Redan från början har jag varit tacksam för min familj och mina barn. Jag vill se dem växa upp, bilda familj och vem vet, en dag kanske jag får bli farmor, säger Paula.