Kaj Persson arbetade själv som springpojke i en handelsbod, nu har han byggt upp sin egen. Foto: Per Carlsson

91-årige Kaj byggde egen handelsbod i källaren

Uppdaterad
Publicerad

Kaj Persson från Teckomatorp arbetade som springpojke i en handelsbod på fyrtiotalet. Genom åren har han samlat på sig förpackningar, skyltar och andra prylar från den tiden. Nu har han byggt upp en egen handelsbod i sin källare.

I ett rött tegelhus alldeles vid järnvägen mitt i Teckomatorp fanns på fyrtiotalet handelsboden P Hansson. Den var en av fyra livsmedelsaffärer i byn vid den tiden.

– I själva butiken fanns ingen värme. Vi fick sätta dit extra fotogenelement när det var kallt på vintern. 1941, 42 och 43 var det svinkallt, minns Kaj Persson.

TV: Se den uppbyggda handelsboden i källaren.

Öste upp sirap med slev

Han blev kvar i branschen hela sitt liv, och har efter springpojkstiden mest jobbat med PR och marknadsföring för olika företag. Genom åren har han samlat på sig prylar med anknytning till livsmedel.

Idag är han 91 år, och i källaren i sitt eget radhus i Eslöv har han byggt upp en handelsbod så som en sådan såg ut på fyrtiotalet. Då var det mycket som såldes i lösvikt.

– Snus fanns i kaggar, och man gjorde pappersstrutar, som man vägde upp det i. Likadant var det med sirap. Man öste upp i glasburkar med slev, och det gällde att vara stadig på handen så att man inte spillde på sirapsburkarna, säger han.

Allt handlades över disk

Han har också en imponerande samling skyltar. Särskilt humoristisk, i varje fall sedd med dagens ögon, är en från hälsovårdsnämnden med texten ”Förbjudet att onödigtvis beröra matvarorna”.

På den tiden fanns inga snabbköp. Allt handlades över disk. Och han minns ransoneringskupongerna från kriget, hur kunderna bytte med varandra. Och så surrogatkaffet förstås.

– Man hade ju mald cikoriarot. Jag har gjort en förpackning av en saltkartong, som jag målat. Men sen fick jag en äkta originalkartong så småningom. Och jag konstatera att den jag gjorde blev ganska lik, säger han.

Sill från tunna

Man sålde också sill från tunna.

– Det fanns Islandssill och Fladensill. Islandssillen var fetast, så oftast var det den de ville ha, säger han.

Och på våren tog man upp den härsknande och illaluktande saltlaken och hällde ut på gården för att stoppa ogräs.

– En gång skulle vi lyfta upp en tunna från källaren. Det var tungt. Chefen tog tag där uppe, och jag där nere så att jag nästan doppade ansiktet i spadet. När vi nästan kom upp tappade jag greppet och fick sillaken över mig. Det stank nåt förfärligt. Men jag har senare sagt att det nog är det som har gjort mig så gammal, säger han och skrattar.   

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.