Enligt ungdomarna ska personalen bland annat ha sagt att det kommunala boendet ska vara som en militär anstalt och att barnen inte har rätt att uttrycka din åsikt.

Nu protesterar ungdomarna som bor på samma hvb-hem mot vad de beskriver som förolämpningar och bestraffningar från personalen.

– Jag är orolig för mig själv och för mina vänner som bor på boendet. Vi mår psykiskt dåligt, säger Hakim som är en av 16 barn på boendet som nu väljer att säga ifrån om hur boendet sköts.

Ska ha tillkallat vakter

Personalen ska enligt dem ha förolämpat barnen utifrån deras kulturella bakgrund och tillkallat vakter vid husmöten eller när barnen ifrågasatt orättvisor.

– Nu har vi enats om att gå ihop för vi kan inte ha det så här längre, det går inte, säger han.

Hamid som också bor där berättar att han ibland haft självdestruktiva tankar och att det är något han sagt till personal och till föreståndare på boendet. Då har han mötts av axelryckningar och fått höra att det gör ingen skillnad om han skulle göra sig själv illa.

Ungdomarnas vänner som tidigare brukade hälsa på har ett öknamn för hvb-hemmet: anstalten.

– En socialsekreterare har sagt att personalen inte vill att vi ska samlas i samma rum, för att de skulle vara rädda för oss, säger Hamid.

”Det tar tid att tillsätta personal”

En person som både boendet och barnen varit i kontakt med, som vill förbli anonym, tror att boendet är underbemannat och har personal som är outbildad.

– När de tappar tålamodet och tillkallar vakter för minsta lilla eller förolämpar barnen så visar det att personalen inte klarar av sitt arbete. Det är olämpligt att förolämpa barn som redan blivit så förolämpade i sina hemländer, säger den.

Boendet drivs av Lunds kommun och verksamhetschef Marie Olsson känner igen problemet. Hon menar att de redan har en kontinuerlig dialog med både ungdomarna och personalen.

– Vi har en personalgrupp där en del har tillräcklig utbildning och en del har en utbildning som ligger lite lägre än vad vi kräver för hvb-boende. Det tar tid att tillsätta personal, säger hon.

Finns det något mer ni kan göra för att ungdomarna inte ska känna sig utsatta?

– Nej, det är nog att fortsätta dialogen, säger Marie Olsson.