Läs en översättning av hela Ingrid Walls tal här:

Den som gör en resa har något att berätta. Så skrev den tyske journalisten och författaren Matthias Claudius i slutet av 1700-talet.

Orden beskriver kanske bättre än något annat vår Kim. Hela hennes liv har varit en resa, ett överflöd av berättelser. Vi som hade förmånen att få dela Kims väg under kortare eller längre perioder vet vilken fantastisk förmåga hon hade att beskriva både stora och små saker. Oavsett om det gällde det rådande läget inom utrikespolitiken eller den senaste trenden inom vegansk matlagning, så var Kim påläst och hon delade med sig av sina kunskaper till oss.

”Världen var hennes att upptäcka”

Redan som barn var Kim uppfinningsrik, envis och oerhört bestämd. När hon tyckte att godnattsagorna vi läste för henne var alldeles för korta lärde hon sig att läsa på egen hand. Hon ansåg att ingenting var omöjligt och att allt måste provas minst en gång. För Kim fanns inga gränser. Världen var hennes att upptäcka.

År 2011 uttryckte hon sina framtidsplaner på det här viset i den lokala tidningen: ”Jag vill veta hur världen fungerar och jag hoppas att jag en dag lär mig tillräckligt för att göra den till en bättre plats.”

Kim var född och uppvuxen i en familj av journalister och hon var mycket medveten om de fördelar och nackdelar som yrket innebär, inte minst i dessa dagar. Men det fanns aldrig någon tvekan, Kim hade bestämt sig: hon skulle bli journalist. Glädjen i hennes röst när hon berättade att hon blivit antagen till journalistutbildningen vid Columbia var gränslös. Äventyret kunde ta sin början!

”Självklart var vi ofta oroliga”

Under hennes år i USA och under alla de resor hon gjorde runt om i världen fick vi små glimtar av hennes liv. Ett mejl, ett Skype-samtal, en förfrågan om ett litet lån när bankomaten svalt hennes bankkort. Då och då fick vi ett fotografi, taget i all hast, som berättade var hon befann sig. Motiven kunde vara en ryggsäck för katter, ett särskilt vackert träd, matstånd på en marknad eller något annat som hon visste skulle roa gamlingarna där hemma.

Självklart var vi ofta oroliga. Kim reste ensam med tåg i södra Kina, åkte motorcykel genom Burma och visade fascinerade flickor i Nordkorea vad man skulle göra med nagellack. Vår föräldraoro blev mer eller mindre normaltillstånd, men vi visste att Kim var försiktig och inte tog några risker.

”Mänskligheten behöver fler orädda kvinnor som Kim”

I somras fick vi en paus från den oron. Kim bodde då i Köpenhamn, bara 45 minuter med tåg hemifrån oss. Framför henne låg ett år i Kina tillsammans med Ole, hennes livs kärlek. Flera artiklar var redan planerade, kontrakt hade skrivits och den ekonomiska biten var i princip avklarad. Hennes sista uppdrag i Köpenhamn skulle handla om de två danska rymdprogrammen, en story om modern rymdkapplöpning i liten skala. Kim skulle intervjua en ubåtskonstruktör som planerade att bli den första privatpersonen i rymden. Några timmars arbete, och sen återstod de sista förberedelserna inför flytten till Kina.

Nu har vi svaret – Kim återvände aldrig. Det finns många frågor som ännu inte har besvarats, men vi och resten av världen får aldrig tillbaka vår Kim. Hennes färd tog slut här, och vi har alla berövats de berättelser som hon hade älskat att skriva åt oss. Mänskligheten behöver fler orädda kvinnor som Kim, kvinnor som vill och vågar berätta, som lånar sin röst åt de svaga och gör vår planet till en bättre plats att leva på.

Kim – vi saknar dig!

/Ingrid Wall