– Att ta tolv veckor hemifrån till hösten, det går inte. Det går inte att lämna sin treåring i tolv veckor, säger Sophia Ryno.

Resursbristen i vården gör att regionerna runt om i Sverige inte har möjlighet att ta emot alla studenter som vill göra praktik där.

– Det går aldrig att ge några löften att man ska göra praktik på hemorten, säger Kristina Lejon, vicedekan på Umeå universitet.

Sophia Ryno har sedan hon började sin utbildning vetat om att garantin inte finns där, men ändå tänkt att det i Skåne borde finnas goda möjligheter och behov nog för henne att få praktik.

Nu måste distansstudenterna göra sin praktik i universitets avtalsområde, som omfattar Umeå, Örnsköldsvik, Skellefteå och Lycksele. Innan kunde studenterna själva fixa praktikplats på valfri ort, för att sedan få det godkänt av universtiet. Men nu tillåter de inte längre det.

– Det känns förtvivlat. Tolv veckor, det måste lösa sig, jag kommer att vända på varenda sten för att lösa praktiken, säger Sophia Ryno.

Nu hoppas hon på att hon ska kunna praktisera inom pendlingsavstånd – i Köpenhamn. Utlandspraktik är nämligen något som universitet i Umeå kan gå med på. Om inte det går funderar Sophia Ryno på att hoppa av utbildningen.

– Det är hoppa av eller byta skola, men då går jag tillbaka i utbildningen terminmässigt och måste börja om, säger hon.