Josefin pluggar modedesign på gymnasiet i Malmö och bor ensam med sin pappa i Trelleborg. Hon försöker leva som vanligt med skola och vänner, men mycket ändrades när hennes pappa Ola fick diagnosen vaskulär demens.
– Jag trodde det var världens undergång, att pappa skulle glömma mig och vad jag heter. Han är min bästa vän. Men nu har jag vant mig vid det eftersom hans demens utvecklas ganska långsamt, säger Josefin Skaring.
– Hon betyder ljuset i tunneln. Bara det att hon finns här och behöver mig, det räcker för att jag ska kämpa vidare. Jag måste finnas kvar tills hon har gått ut gymnasiet, sen kan jag släppa taget, säger Ola Skaring.
Ola har hemtjänst och han och Josefin får hjälp med städning och viss matlagning. Men Josefin känner att hon vill vara så mycket som möjligt med sin pappa och göra saker som höjer hans livskvalitet.
Se Josefins videodagbok hur det är att leva med en demenssjuk anhörig:
