I början av 1990-talet flyttade familjen Fredricson till Flyinge och Peder hittade snabbt en vän i jämnårige Fredrik.
– Vi gick på Byskolan i Södra Sandby, jag tror att det var när vi började i fyran som vi hamnade i samma klass, säger Jönsson.
Två grabbar som gillade att sporta fann varandra. Ridningen var förstås den främsta gemensamma nämnaren.
Vänskapen sitter djupt
Båda valde fälttävlan.
– Vi red, umgicks och allt annan man gjorde i den åldern. Vi hade mycket kul, säger Jönsson.
Fredricson:
– När man har umgåtts som små sitter vänskapen väldigt djupt, man känner varandra riktigt bra.
Som tränare hade de Fredriks pappa, Jan Jönsson, legendar inom svensk fälttävlan och bronsmedaljör vid OS i München 1972. I sin nyutkomna bok skriver Fredricson om besöken hemma hos Fredrik och nämner ett minne som gjorde starkt intryck.
”OS-medaljen på väggen hemma hos Jan Jönsson blev en inspiration för oss. Kanske kunde vi en dag ta egna medaljer?”
Skulle tävlat i Sydney
Fredricson nådde OS i Barcelona redan som 20-åring 1992. Fyra år senare var det Fredrik Jönssons tur i Atlanta. Till Sydney 2000 hade Sverige ett kvalat fälttävlanslag. Både Peder och Fredrik var uttagna, men förbundet valde efter en hel del kontroverser att inte skicka laget.
– Jag var inblandad i det bråket, tappade lite sugen och kände att för att hoppa i stället. Jag hade en rätt bra hopphäst så vi körde på det och det ena gav det andra, säger Fredrik Jönsson.
Peder Fredricson är sedan länge en firad och respekterad världsstjärna, Jönsson har strävsamt jobbat sig uppåt i den svenska hopphierarkin, men först nu belönas han med en mästerskapsdebut av förbundskaptenen Henrik Ankarcrona.
– Det är fascinerande. Två gamla, avdankade fälttävlansryttare i samma lag. Det har vi skojat om, säger Jönsson.