Vi journalister som bevakar rättegången talar ofta om svårigheterna att släppa bilderna. Vi klappar om varandra i pauserna. Ibland måste någon gå ut för att hämta andan. Det är bara för hemskt att se de animerade filmer som åklagaren Jakob Buch-Jepsen spelar upp, som ett led i bevisföringen för att övertyga rätten om att Madsen utifrån ett sexuellt motiv hade planerat att döda Kim Wall.

Gör ont att se familjen i rättssalen

Ibland sitter Kim Walls föräldrar där. Jag undrar hur de orkar. En förälders värsta mardröm är att förlora sitt barn. Det är inte meningen att barn ska dö före sina föräldrar. Här har vi en familj som tvingas leva med vetskapen om att deras älskade dotter och syster är död.

Jag kan knappt vrida på huvudet i rättssalen och snegla på familjen. Jag har fått ont i nacken av att sitta med datorn i knäet dag ut och dag in och beskriva skeendet i rättssalen. Fast egentligen tror jag att smärtan i nacken handlar om något annat, det gör så ont att se familjen i rättssalen.

Har sluppit se det värsta

Rättegången ger en inblick i mänskliga rum som jag inte visste fanns. En pornografisk genre där personer gillar att kvinnor spetsas och får huvudena avhuggna.

Vi åhörare har sluppit se det värsta. Vi har sluppit se filmer av riktiga människor som mördas genom olika bestialiska metoder. Vi har hört ljudet från filmerna. Det är tillräckligt. Vi har sluppit se fotografier på Kim Walls sargade kroppsdelar. Vi har fått se skisser över olika skador. Det räcker.

Madsen verkar oberörd

Varje kväll har jag svårt att koppla av. Även erfarna kriminalreportrar har berättat att de har svårt att släppa bilderna. Intrycken kör runt i huvudet utan att försvinna.

I rätten sitter den misstänkte mördaren, Peter Madsen. Han talar gärna om sin ubåt och om sig själv, ibland i tredje person. Ibland tar han sig ton mot åklagaren. Men han talar ogärna om Kim Wall. Jag försöker läsa hans känslor, men ser ingenting. Av alla i rättssalen är han den ende som verkar oberörd.