Det vanligaste är att folk sammanblandar diabetes typ 1 med typ 2 (se faktaruta), berättar Elin Cederbrant.
– Man tror att det är något självförvållat. Ganska ofta får jag tips från allmänheten att ändra min kost och motionera lite mer, det är ju jätteenkelt, berättar hon.
Själv tar Elin över 2000 insulinsprutor varje år och drygt 3000 blodprov. Insulinpumpen, som sitter fast med en nål på ländryggen, har blivit en del av hennes liv och vardag. Håller hon inte koll på sina blodsockervärden så kan hon bli medvetslös och dö.
Sjukdomen gör att hon också måste hålla stenkoll på vad hon äter och vilken mat som påverkar blodsockret på vilket sätt.
Trodde blodsockermätare var miniräknare
Hon är helt beroende av sin blodsockermätare – vilket bland annat lett till problem i skolan.
– På ett matteprov en gång så blev jag fråntagen min mätare. Det sågs som fusk, elektroniskt hjälpmedel. Jag försökte förklara att det bara är siffror på mitt blodsocker det senaste dygnet, men provvakten sa nej.
Så han trodde att din blodsockermätare var en miniräknare?
– Ja.
Men trots att det är en allvarlig sjukdom som förändrar livet för de barn som drabbas och deras anhöriga, så känner många unga skam kring sin sjukdom och det saknas pengar till forskning.
När Elin fick reda på att vissa forskningsprojekt om diabetes typ 1 aldrig kan starta på grund av brist på finansiering kände hon sig tvungen att agera.
Samlade ihop 2,5 miljoner kronor
I november förra året startade hon kampanjen ”Together against Diabetes” och började skramla pengar på olika företag och informerade i skolor. På mindre än ett år hade hon samlat 2,5 miljoner kronor.
Pengarna har nu finansierat en rikstäckande informationskampanj från Barndiabetesfonden och en film om hur det är att leva med diabetes typ 1. Elin har själv varit med under inspelningen av filmen som sakkunnig och bidragit med sina egna erfarenheter för att göra den autentisk.
”Jag har mött alla fördomar”
– Eftersom jag vet hur allt känns och hur det är att leva med det och har mött alla fördomar så är jag så fantastiskt trött på det. Så jag kände bara att nu måste vi göra något och ändra på det här.
Förhoppningen är nu att fler ska förstå varför forskningen behövs och vilja bidra.
– Även om det kanske inte finns ett botemedel under min livstid så vill jag ju inte att någon ska behöva drabbas av detta. Jag önskar inte ens min värsta fiende den här sjukdomen, säger hon.