Ett drygt år har gått sedan Simon Henriksson bestämde sig för att ta hjälp och sluta spela. Han berättar om hur hans tillvaro såg ut fram till för ett år sedan.
– Hela dagen upprätthöll jag en fasad som gick ut på att allt var normalt. Att jag inte spelar, och samtidigt kunde jag sitta och spela, berättar han.
I dag, ett drygt år efter spelstoppet, säger han att det känns sinnessjukt när han tänker på hur det var.
Spelade på det han kom åt
– Men då var det inget konstigt att sätta fem tusen på ett volleybolllag i Japan, eller ett volleybollag var som helst i världen, säger han.
Vilket lag han spelade på eller var det ägde rum spelade ingen roll för honom då. Han spelade på det han kom åt och kunde. Simon berättar om nätter när han knappt sov utan spelade på matcher på andra sidan jordklotet, bara för att spela.
Vändpunkten kom vid en flytt
Vändpunkten för hans del kom i samband med att han skulle flytta och inte klarade av att betala två hyror samtidigt. Det i kombination med att han varit öppen med sitt spelande inför en del vänner samt att han sökte efter vilken hjälp det gick att få gjorde att det vände.
Simon tog kontakt med beroendeenheten på Vimmerby kommun.
– Jag var livrädd och kallsvettig och drog mig för att ringa, men jag hade vänner som låg på och tjatade om att jag skulle ringa, och till slut så gjorde jag det, berättar han.
Fått mycket stöd
På kommunens beroendeenhet fick han berätta om sina problem och påbörja en behandling utifrån hur hans situation såg ut. Utöver den hjälpen har han också fått stöd av Spelberoendes riksförbund.
– Men jag vet också att man aldrig blir frisk från spelberoendet. Det handlar om att lära sig känna igen situationer som triggar lusten och att hålla sig därifrån, säger han.