Det är en ren tillfällighet som gör att Helena Röjgren – precis som så många andra – undkommer den framrusande lastbilens vansinnesfärd på Drottninggatan den 7 april förra året.
Hon befinner sig i en bil på Mäster Samuelsgatan när det precis slår om till rött.
– Och sedan dundrar den här lastbilen bara förbi en meter ifrån och rakt in i huset till höger, berättar hon.
Folklivet på gatan upphör, en tystnad sänker sig, det är som att tiden stannar av. Sedan utbryter kalabalik.
– Det var en chock. Min kollega sade ”Herregud det här är ett terroristbrott, vi måste härifrån”, säger Helena Röjgren.
Snabba beslut
Samtidigt inleds ett intensivt arbete i en bunkerliknande lokal på Kungsholmen i Stockholm, varifrån polisens insats styrs. Staben leds av Stefan Hector, som fungerade som nationell kommenderingschef. Många beslut måste tas – och det snabbt.
– Om vi har en gärningsman som är på flykt måste vi vara snabbare än honom i tanken. Vi måste ställa ut poliser på Arlanda och på tunnelbanestationer, och begränsa hans flyktväg. Vi måste publicera hans bild för då begränsar vi också hans möjligheter att röra sig. Vi måste vara snabbare än gärningsmannen så att han till sist inte har någon handlingsfrihet kvar utan blir gripen, och det var också vad som skedde, säger Stefan Hector.
Stefan Hector, som annars är chef för den operativa enheten på Nationella operativa avdelningen, blev något av ett ansikte utåt för polisen i det intensiva skedet efter attacken. Han insåg att det svenska folket behövde få veta mer om vad som hänt, och att det var viktigt att han stod för det.
– Terror syftar till att skrämmas, och då måste vi publicera en motbild. Det vill säga att vi garanterar inte att det inte händer igen, men vi vet vad vi gör, och vi gör allt vad vi kan. Och en sådan kommunikation låter sig inte göras genom att en pressekreterare läser innantill och sedan inte kan ta frågor, utan då måste människor som är ansvariga kommunicera.
Hela samhället
Under tiden han befann sig vid ledningsplatsen kunde han förhålla sig professionellt till dådet. Känslorna kom först tre dagar senare, då han tog sig ned till Drottninggatan.
– Starkast var naturligtvis de platser där människor dött och skadats. Jag hade ju sett det på kartor och grafik, men det var en helt annan sak att se det på plats.
Mannen som körde lastbilen, den i dag 40-årige uzbeken Rakhmat Akilov, greps bara timmar efter dådet. I dag, ett år senare, tillbringar han en stor del av sin tid i Stockholms tingsrätt – anklagad för terrorbrott och mord. I rättssalen berättar offren för attacken, inte sällan med gråten i halsen, om hur de trodde att deras sista stund var kommen. Hur de fick kasta sig åt sidan. Hur de slet tag i sina barn för att de inte skulle krossas under fordonet.
Fem personer dödades, tio skadades svårt och ytterligare 140 människor utsattes för mordförsök eller brottet framkallande av fara för annan. Men ännu fler drabbades, anser åklagaren Hans Ihrman.
Det Rakhmat Akilov gjorde den 7 april 2017 påverkade ett helt samhälle. Under året som gått har polisen försökt lära av det som hände, och bli bättre förberedd på den här typen av händelser.
– Svensk polis har högre förmåga i dag än vad vi hade för ett år sedan, säger Stefan Hector.
Hedra offren
Men på årsdagen går hans tankar till de drabbade – de som dödades, skadades eller vara nära att träffas av lastbilen.
– Och vi har tusentals, förmodligen tiotusentals andra som blivit berörda eller drabbade på annat sätt. Årsdagen handlar helt om offren.
För Helena Röjgren blir årsdagen en stark påminnelse om kaoset och paniken alldeles efter attentatet.
– Det är lite jobbigt måste jag säga, nu kommer alla de här grejerna tillbaka. Samtidigt får man tänka på dem som inte har livet kvar och försöka hedra dem, säger hon.
Snarare än att fokusera på dådet väljer hon att fokusera på hur samhället svarade upp mot attacken.
– Det var väldigt fantastiskt hur människor kom tillsammans och hjälpte varandra på ett så fint sätt. Jag hoppas att det blir så igen, att det är det vi kan minnas.