Det känns som att luften tar slut i rättssalen när den unga kvinnan intar vittnesbåset. Hennes berättelse gör att Rakhmat Akilov skruvar på sig och gömmer ansiktet i händerna. Vid ett tillfälle halvreser han sig ur stolen, nästan som att han vill gå ut ur salen. Och det vill alla andra också.

Den unga kvinnan, bara några år över 20, satt på en bänk på Drottninggatan när lastbilen rasar förbi bakom henne. Hon reser sig upp från bänken och vänder sig om. Vid hennes fötter ligger ett litet barn som rullat fram till henne.

– Barnet kommer slungandes mot mig och landar 40 centimeter från mina fötter. Hans blick var helt låst, det var som han var död också. Jag frågar om han är okej och då gör han ett ansiktsuttryck.

”Han frågade om det var en mardröm”

En man från en närliggande butik kommer springandes och lyfter upp pojken. Den unga kvinnan gör sedan dem sällskap i butiken och tillbringar den närmsta timmen med pojken. De gömmer sig bland annat i butikens lager.

– Han frågade efter sin pappa och ifall det var en mardröm, berättar kvinnan i rätten.

Hon berättar hur pojken pendlade mellan att förstå att något hemskt hänt och att tro att det är en dröm.

– Han lade sig ned på golvet för att sova eftersom han trodde att det var en dröm. Vi la en kofta över honom och satt runt honom och grinade. Han var så duktig och svarade på alla våra frågor.

Sprickor i cykelhjälmen

När kvinnan får frågor om pojkens cykelhjälm som hade stora sprickor i sig, brister rösten.

Pojken blir sedan hämtad av sjukvårdspersonal och kvinnan stannar i butiken.

– Jag ser hur de lindar in honom jättetajt i en filt. Där skiljs vi åt.