Det är en gnistrande, kall och klar januarinatt i Filadelfiaförsamlingen i Knutby. En 26-årig barnflicka hos en av pastorerna i församlingen smyger in i pastorns 23-åriga hustrus sovrum och skjuter henne med flera skott i huvudet. Barnflickan går sedan nedför trappan, ut genom dörren och pulsar genom snön till villan bredvid – där hon skjuter grannen. Han överlever mirakulöst ett skott mot ansiktet och ett mot bröstet.
På morgonen den 10 januari 2004 vaknade Sverige upp till en nyhet som skulle bli en följetong på bästa sändningstid i flera månader framöver. Den innehöll allt – sex, mord, otrohet, svartsjuka, våld och religion. Det skrevs spaltmeter om hur pastor Helge Fossmo via övertalning och ”sms från Gud” förmådde barnflickan att döda hans hustru och försöka ta livet av grannen, vars fru Helge också hade en relation med.
Både Helge Fossmo och barnflickan dömdes för brotten och här kunde man någonstans tro att historien om Knutby skulle ta slut. Att församlingens kvarvarande medlemmar skulle vakna upp ur pastorernas förtrollning, ta sitt förnuft till fånga och antingen fly eller försöka ändra den destruktiva kultur som fått gro.
Paradiset Knutby
Ledargestalten Åsa Waldau lät måla om huset där Helge Fossmo och hennes mördade syster bott, från ljusgrått till falurött. Det var en nystart, menade hon. Då och då dök hon eller någon av de andra pastorerna upp i etern där de försvarade församlingen. Inget av det som sagts var sant, sa de. Knutby var återigen det paradis som det var innan mordet och mordförsöket.
Men för ett par år sedan sprack den lycksaliga bubblan och ut sipprade vittnesmål som återigen förde tankarna till en Hollywoodfilm. Det visade sig att när rampljuset väl slocknat hade de sektliknande inslagen i församlingen fortsatt. Kärlekens färg som hade målats på det ödestyngda huset i Knutby hade flagnat och fram trädde nyanser av förtryck, manipulation och sekterism.
Medlemmarna talade ut i medier
Medlemmar som hade lämnat Knutby började berätta i media. I Uppdrag Granskning i början av 2018 fick vi veta att Åsa Waldau efter 2004 fortsatt hålla församlingen i ett järngrepp. Enligt flera avhoppare, som berättar både öppet och anonymt, ska hon ha behandlat medlemmarna som slavar. Hon ska ha tvingat dem att städa hos henne, bygga hus, renovera och ge henne pengar. Enligt en avhoppad pastor ska hon genom åren sammanlagt ha fått nästan fem miljoner kronor – utöver en ansenlig mängd guld och andra gåvor.
Åsa Waldau ska enligt vittnesmål också ha bestämt över medlemmars sexliv och om man ska få skaffa barn. Har medlemmar inte gjort som hon velat ska hon ha straffat dem med fysisk och psykisk misshandel. Enligt en före detta medlem var Åsa drottning och vägen till Jesus och Gud gick genom henne.
Åsa Waldau tillbakavisar många anklagelser men erkänner delvis missförhållanden. Hon ska heller inte ha styrt ensam. Runt henne ska flera andra högt uppsatta församlingsmedlemmar ha begått liknande handlingar och det är därför som Åsa Waldau och två andra före detta pastorer nu kommer att åtalas för misshandel, en av dem också för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.
Hur kan en församling återhämta sig?
Att åtta avhoppade medlemmar nu träder fram i rätten är bra. Samtidigt är det häpnadsväckande: Hur kan en församling, som genomlevt såväl mord som mordförsök, återhämta sig, fortsätta att locka nya medlemmar och behålla alla i samma järngrepp i ytterligare ett decennium?
Rättegången om Knutby kommer att pryda löp och toppa sändningar även denna gång. Och den kommer sannolikt att ge oss svar. För den här gången är det en upplöst församlings före detta medlemmar som ska vittna – inte den sammansvetsade grupp som 2004 försvarade alla utom Helge Fossmo.