Martin Luther King skulle ha kommit till Uppsala och stå i predikstolen i samband med Kyrkornas världsråds generalförsamling. Men den 4 april 1968 sköts han till döds i Memphis, Tennesse, i hemlandet USA.
– Då tänkte jag, att jag tar fram en gammal idé som tidigare inte gått att genomföra, berättar Martin Lönnebo, idébärare av kyrkljusen.
Idén till ljusbäraren lanserades av Martin Lönnebo, som 1968 var domkyrkokaplan i Uppsala domkyrka. Han blev senare biskop i Linköpings stift (1980—94) och är även författare. Martin Lönnebo har även skapat ett det ekumeniska radbandet ”Frälsarkransen”.
Starten var i Uppsala
På den tiden var han domkyrkokaplan i Uppsala och ansvarade för gudstjänsten som skulle hållas i Uppsala domkyrka och via Eurovisionen sändas i hela Europa.
Han bad en konstnär att göra en ritning på ett träd, en gestaltning med jordklotet och korset, där det skulle gå att sätta många små ljus. Han samlade in pengar och gick sedan till ärkebiskopen och lanserade idén om en ljusbärare.
Ärkebiskopen gav klartecken och ljusbäraren fick en central roll i den tv-sända gudstjänsten.
Slaget var vunnet
– Det kom patriarker från olika håll och barn och människor av alla sorter och tände sina ljus och bad. Då tänkte jag att nu är slaget vunnet. Nu kan man inte betrakta det som en kupp för ytlighet. En del led naturligtvis fortfarande av ett slags katolikskräck, säger Martin Lönnebo.
Vissa förknippade ljuständning med katolska kyrkan, men ljuset har en viktig roll även inom den ortodoxa kyrkan och inom judendomen.
600 000 ljus om året
I dag tänds mer än 600 000 ljus om året i Sveriges domkyrkor och dessutom finns ljusbärare i nästan varenda en av de övriga 3 000 kyrkorna i Sverige.
– Det är helt uppenbart ett symbolspråk som fungerar och ett uttryckssätt som upplevs som djupt meningsfullt, säger ärkebiskop Antje Jackelén.
Hon ser ljusträdets popularitet som ett tecken på att det andliga sökandet och det andliga uttryckssättet har en central plats i vårt samhälle.
”Ordlös bön”
Orsaken till att ljusbäraren fick ett sådant genomslag var helt enkelt att den behövdes, tror Martin Lönnebo. Han kallar ritualen en ordlös bön.
– Ordlös bön plus kärleksfull handling — det är de vanligaste sätten att bedja i Sverige nu, säger han.
Visst är det många som säger att de inte är religiösa, troende eller kristna. Men vad man kallar det har mindre betydelse, det viktiga är att det är så många som försöker leva ett äkta och gott liv, anser han.
– På det sättet är det sekulariserade samhället på många sätt mer kristet än vad det har varit tidigare, genom att det finns så mycket barmhärtighet, allt enligt det kristna mönstret.