Då, för fyra år sedan, kämpade Khaled Arwadkiy med att lära sig svenska för att så snabbt som möjligt få delta i och bidra till det samhälle hans flykt tagit honom till.
Khaled hade en utbildning med sig i bagaget och en familj att försörja. Idag har han fast jobb på sjukhuset i Arvika. Han är ortoped, och det tycker den åttaårige sonen Mohamad Arwadkiy är praktiskt.
– Om vi ramlar och skadar oss så kommer min pappa att laga oss.
Men inte nog med det, han räddade dig från ett krig också?
– Ja, det var också bra.
Den svåra vägen till Sverige
Khaled hade arbetat som läkare i Syrien i tio år när situationen blev ohållbar. Han levde hela tiden med rädslan att familjen skulle kidnappas eller dödas om någon uppfattade att han som läkare behandlade fel patient och på så vis, hjälpte motståndarsidan.
– Situationen tvingar oss att bli starka, så tror jag. Jag tror alla kan göra allt om de har samma svåra situation, säger Khaled på sitt lågmälda sätt.
Vi sitter på den inglasade altanen utanför villan i Arvika och krigets Syrien känns långt bort men ändå så nära när han berättar om den svåra vägen som tagit honom till en liten småstad i Sverige.
I slutet av 2013 lämnade Khaled, hans fru och tre små barn Damaskus. Där hade familjen vaknat om nätterna när bombplanen flög över staden.
En ständig oro för barnens säkerhet gjorde att de Khaled och hans fru tog det svåra beslutet att fly sitt hemland. Men dramatiken var inte över för att de lämnade kriget bakom sig.
De visste inte när eller var deras resa skulle ta slut. Flykten tog familjen till Libyen, därifrån vidare på en farlig båtfärd över Medelhavet. Ute på öppet vatten besköts deras båt och femhundra personer hamnar i vattnet, av dem överlevde bara hälften.
– Jag visste att min fru och min pojke hade överlevt, men mina döttrar ... jag visste faktiskt inte. Jag väntade en vecka innan jag fick ett meddelande som berättade att mina döttrar överlevt.
”Då känner man sig helt utan värde”
Idag liknar familjen Arwadkiys vardag till stor del andra Arvikabors vardag.
En mamma och en pappa som jobbar inom Landstinget, tre syskon på en studsmatta och några cyklar på garageuppfarten.
Khaled Arwadkiy hade sin visserligen läkarutbildning och många års erfarenhet inom ortopedi med sig – men när han och familjen befann sig på en flyktingförläggning i Viebäck i Nässjö kommun så var det enklaste, så som att ta en buss eller handla mat, en utmaning.
– När man inte kan någonting, ingenting, inte språket eller kulturen. Då känner man sig som noll, helt utan värde, säger Khaled.
Men siktet var inställt på att komma i arbete och kunna försörja sin familj. Från Viebäck blev det lägenhet i Eksjö och sedan fortsatte livet i Sverige.
– Jag kunde inte ge upp utan jag måste fortsätta, så jag bestämde mig från början att jag ska lära mig språket, träffa människor, gå till språkcafé och göra språkpraktik. Det är inte lätt men man måste kämpa för att göra det.
”En ny generation svenskar”
Efter språkstudier och vidare studier i det svenska sjukvårdsystemet är han en av många utländska läkare som har fått sin läkarlegitimation och jobbar inom Landstinget i Vämland.
Och barnen, som räddades ur Medelhavet, går till skolor i Arvika.
– De är en ny generation svenskar, säger Khaled. De kanske säger att deras familj kommer ifrån ett annat land men om någon frågar dem så kommer de att säga – ”vi är svenskar”.
Eller som Limar Arwadkiy svarar på frågan om var hon kommer ifrån.
– Ifrån Eksjö, i Småland.