Det är en föreställning i två akter, en akt dans som skapats av Cecilia Tomasdotter och en akt teater av och med Johan Fält. Båda tilldelades ett stipendium för kulturarbetare i Karlstads kommun 2017 och de bestämde sig för att göra en gemensam föreställning.

– Vi har rätt mycket gemensamt. Cecilias grej började med att hon fyllde 50 och reflekterade över livet. Jag är 46 nu och har kommit till ett ställe i livet där man börjar reflektera över sin egen plats igen, men också samhällets krav på en. Vi pratar om de normer och lagar som finns, men också de oskrivna lagarna, säger Johan Fält.

En kamp för att passa in

I hans teaterföreställning Behagad handlar det om en kamp för att passa in. Men den handlar också om ensamhet och utanförskap. Det är en monolog där publiken möter olika berättelser och situationer hos karaktärerna Lisbeth, Edmond, Gunnar och Johan själv – alla spelade av Johan Fält.

– Min förhoppning är att publiken möter ett livsöde som triggar igång minnen hos dem själva. I viss mån kanske det är extremt men det handlar också om kärlek, sorg, gemenskap och utanförskap och hur man tacklar den känslan, säger Johan Fält.

Vem sätter gränserna?

Även föreställningen L handlar om en kamp. Cecilia Tomasdotter har koreograferat ett modernt nutida dansstycke och har sällskap på scen av dansarna Håkan Meyer och Cathrine Kolping. Tillsammans uttrycker de sina egna upplevelser av hur världen vi lever i begränsar oss.

– Det är ju en kamp inifrån mig själv mot samhället. Vem sätter gränserna? Är det jag eller tidningarna som säger hur vi ska vara? Vi vill ju bestämma själva, säger Cecilia Tomasdotter.

Hon berättar att hon genom livet känt sig ifrågasatt för sitt val att arbeta med dans och nu, när hon nått 50 år, har även andra frågetecken seglat upp.

– Det skav jag har haft – vi åldras ju, kroppen kommer i ofas och det händer saker – det är en begränsning. Men det kan ändå fungera på mitt sätt, säger hon.

Med föreställningen vill hon bland annat belysa att många kan gå runt och fundera på saker och känna sig ensamma fast de inte är det.

– Det kan vara en tröst att känna att man inte är ensam och jag vill inte att det tar slut. Det fortsätter och vi behöver varandra. Vi slutar ju inte att vilja upptäcka saker när vi blir äldre, säger hon.

Sista föreställningen

På lördagskvällen hålls den sista planerade gemensamma föreställningen, men det kan bli en fortsättning på andra scener om intresse och de rätta förutsättningarna finns.

– Monologen kräver ju intimitet och dansen kräver stor yta så det är en utmaning, men vi har slängt ut lite krokar, säger Johan Fält.