Annika Lindqvist är uppvuxen i Ekshärad och bosatt utanför Arvika. Hon utexaminerades från journalisthögskolan 1982 och sedan dess har hon arbetat i Värmland. Numera som frilansjournalist, men första uppdraget var som lokalredaktör i Grums för Värmlands Folkblad, en befattning som inte längre finns.
– Varje kommunfullmäktigereferat à tre till fyra A4 kanske inte var så jätteintressant, men människor i Grums, Sunne, Forshaga och Kil kunde läsa om sig själva och sin verklighet i tidningen.
– Det är väldigt viktigt för att folk ska känna att de har en roll i samhället, att de inte blir bortglömda och att inte historien och samhället går ifrån dem.
Inte bara antalet journalister utan också antalet tidningar minskat sedan Värmlands Journalistförening bildades. 1919 fanns det ett femtontal tidningar i länet, fem av dem gavs ut i Karlstad. Men även Kristinehamn, Arvika och Säffle hade flera tidningar.
”Det var väldigt tufft”
Sättet att arbeta har också förändrats genom åren. Annika Lindqvist berättar om en tid när kommunpolitiker mer eller mindre kunde bestämma vad som skrevs i lokaltidningen. Men när hon började i yrket 1982 hade trenden vänt, och journalisterna börjat granska makthavarna.
– Det var väldigt tufft. Jag var 23 år gammal och landstingsreporter och hade om inte dagligen så i alla fall en gång i veckan ett urförbannat landstingsråd på tråden. Och det var jättebra att vi i den kritiskt skolade journalistgenerationen gjorde upp med de täta kopplingarna med makten, säger hon.
Så allt har inte blivit sämre. Teknikutvecklingen kan räknas in i det. Annikas man Börge Nilsson arbetar också som frilansjournalist, och han minns sin första anställning efter journalisthögskolan.
– När jag började som redigerare på en kvällstidning i Göteborg så tryckte vi faktiskt i bly. Nu kan jag med min dator hantera bilder, ljud, rörlig bild och jag kan titta i samma arkiv som journalister som finns i all världens huvudstäder, säger Börge Nilsson.
Träffades på föreningsfest
Mycket har hänt under Journalistföreningens hundra år och på lördag firar föreningen med en stor fest. Faktiskt just en sådan fest som Annika och Börge träffades på 1991. Börge stod i baren och pratade med en kollega när Annika fick syn på honom.
– Jag kommer snett från höger och sätter in höger hand mellan dem och föser Tinna åt sidan och säger att nu ska jag dansa med Börge, berättar hon, samtidigt som hon visar med händerna hur det gick till.
Resten är historia. Inte hundraårig, men väl 26-årig.