Sammanlagt sprids över 24.000 ton kalk över Värmland i sommar med hjälp av båtar, helikopter och doserare. Det är ett omfattande arbete som kräver mycket planering.
Vid en spegelblank tjärn norr om Mangskog möter vi Bengt Epperlein på Värmlands läns kalkningsförbund och Sandra Woronin som leder arbetet.
På en liten vändplan intill står en lastbil med kalkbehållare, en helikopter och säckar med 26 ton kalk.
– Här kommer vi kalka i två tjärnar och en våtmark idag, berättar Bengt Epperlein.
Efter en stund kommer piloten Marius Johanssen och hans kollegor som ska utföra jobbet. Kalket lastas i behållare som rymmer ungefär ett ton åt gången. Marius Johanssen plockar upp behållaren med helikoptern och släpper kalket på angivna platser. Ett jobb han gjort i snart 14 år.
– Det är ett fint jobb, man får se väldigt mycket och ingen dag är den andra lik, säger Marius Johanssen.
Dyrt men nödvändigt
Sedan 1977 har man kalkat till en kostnad av 5 miljarder kronor på nationell nivå. Men utsläppen av försurande ämnen fortsätter och på Länsstyrelsen ser man ett fortsatt behov i minst hundra år framöver.
– Vi har historiskt sett fått väldigt stora mängder surt nerfall i Värmland och vi har väldigt svårvittrade bergarter i det här länet och tunna jordtäcken vilket gör att markens motståndskraft mot försurning inte är speciellt hög.
Vad hade hänt om ni inte hade kalkat i den här omfattningen?
– Många djurarter hade dött ut. Både flora och fauna tar ju skada av försurningens effekter.
Flodpärlmusslan och flodkräftan hör till de arter som är känsligast mot försurning, men också, mört, öring och en del arter av bottenfauna är väldigt försurningskänsliga, enligt Sandra Woronin.
– Det kostar pengar men det är en nödvändighet. Fisket tillexempel skulle ju inte kunna fungera om vi inte hade kalkat, säger Bengt Epperlein.
Torsby surast
Kalkningen bedrivs i samarbete mellan Värmlands läns kalkningsförbund, som är ett samarbete mellan 12 kommuner, och Länsstyrelsen Värmland. Den är nationellt finansierad. Regeringen anslår medel till Havs och Vattenvattenmyndigheten som sedan beslutar om fördelning till länsstyrelserna. I Värmland läggs allra mest resurser i Torsby.
– Det är där vi lägger nästan hälften av kalkningen, det är den berggrund och mark som är sämst när det gäller att kunna balansera försurning, säger Bengt Epperlein.