Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

  • Viktigt meddelande:

    Det brinner på Cementa industri, i Slite, Gotlands län. Alla i området uppmanas att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. Läs mer

Konstnären som lämnade storstan

Konstnären Andreas Poppelier lämnade stressen i storstaden och köpte sig en gård i Ivarsbjörke i Sunne kommun. Ett val som han menar var psykofarmaka för själen.

Dimman håller på att lätta nere i dalen. Fukten bildar små vattendroppar på ett av köksfönstren i det minsta boningshuset, en röd stuga med vita knutar. På dörrmattan ligger en död sork som en makaber present från katten. Värmen sipprar ut från köket när Andreas Poppelier öppnar dörren och försiktigt petar undan sorken med foten.

Det doftar svagt av färg i det lilla bostadshuset. Kastrullen med vatten kokar på vedspisen och snart blandas doften av konstnärsstuga med doften av kaffe vid köksbordet. Utanför tar sig solen nästan igenom de tunna molnen och sprider ett milt ljus över en liten samling med nyskördade tomater och morötter på diskbänken.

Något drog mot Värmland

Andreas Poppelier är konstnär, född i Eskilstuna och utbildad på Malmö konsthögskola vid millennieskiftet. Efter tretton år i Malmö tog han flyttlasset till nästa stora stad, Stockholm. Och sedan, under en sommar på Alma Löv Museum i Östra Ämtervik för två år sedan, kände han att det var något som drog här.

– Jag känner ett mycket större lugn. Det är väl kanske en åldersgrej. När jag var yngre sågs man på krogar och caféer och det hände saker hela tiden. Den möjligheten finns ju här också, men jag har inte det behovet längre.

– Det kan vara värt att leva lite mindre ekonomiskt lyxigt, men att ha tid till det man vill.

Lät sig charmas

En konstnärskollega började titta på möjligheten att köpa ett hus och göra en gemensam ateljé i trakterna, och det var då han upptäckte att det går att få ett hus i Värmland för en summa som man knappt kan få en nedpissad skrubb i Stockholms förorter för. Efter att ha tittat runt lite hittade han den lilla gården i Ivarsbjörke och lät sig charmas av att det stora huset nästan stått orört sedan det byggdes. När han såg det gamla köket visste han att det var det här huset han skulle ha.

– När jag hade skrivit på kontraktet och satt ensam i köket och skrattade högt för mig själv för att jag helt plötsligt hade köpt en gård med ganska många byggnader; då tänkte jag nog att det här är hemma.

På sommaren finns ateljén i den stora ladugården. Ena kortsidan täcks nästan helt av fönster som låter ljuset tränga in och lysa upp alla tomma färgburkar på hyllorna nedanför. Kylan har redan gjort lokalen obrukbar för hösten och ateljén har istället flyttats in till det lilla boningshuset.

Kontakterna skiljer

Andreas Poppelier har precis kommit igång med att jobba på en uställning på Kristinehamns konstmuseum nästa år. Det som skiljer konstnärsskapet i Ivarsbjörke och i storstaden är kontakterna.

– Skulle man bara stå här och arbeta då kommer man ju bort från den konstvärld som gör att man kan försörja sig på det. Det är en väldigt stor skillnad. Men för min del fungerar det bra, framför allt nuförtiden när vi har internet, säger han och ler.

– På ens hemsida finns konsten och någonstans är det ju den som ska vara i centrum. Man håller andra uppdaterade via Facebook och Instagram, eller vad man nu väljer.

Fjaestad gjorde samma resa

Historiskt sett är Andreas Poppelier inte ensam. Andra konstnärer har gjort samma resa som han, långt tidigare. När Gustaf och Maja Fjaestad gifte sig 1898 fick de hyra Oppstuhage i Arvika för en billig penning av vännen Christian Eriksson. De skrev till sina vänner att de hade hittat världens ställe vid sjön Racken och uppmanade: ”Res på momangen!”

Förra sommaren gjorde Andreas Poppelier likandant med sina vänner och kolleger, och han har bara goda intryck att förmedla av bygden och folket i Värmland. Först uppfattade han folk som hälsade normalt som lite griniga eftersom de var så få. De flesta ville att han skulle stanna och bjöd på kaffe eller frågade om han ville ha ved.

– Jag har mycket bra intryck från värmlänningarna och naturen här är makalös.

– Som alla människor kan jag vakna upp en morgon och tänka; hur fan ska jag orka med den här dagen? Men när jag kliver ut på verandan och ser ut så försvinner hälften av misstron mot att dagen ska fungera. Sen är det bara att sätta igång.

– Man har liksom psykofarmaka runt omkring sig konstant, säger han.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer.