Kjell Bertilsson • Palliativa vården är ett skämt. Utan en anhörig som hjälper till händer ingenting. Regionen vårdar inte de sköter det medicinska. De överlåter vården på Karlstad kommun som ska sköta den döende i hemmet med hjälp av sjuksköterskor och undersköterskor som trampar runt på cyklar och i bilar. Det blir så många 30-40 stycken som passerar revy mer eller mindre kompetenta. Lägenheten är omgjord till sjukrum med massor av mediciner o utrustning. Kräkningar, stomipåsar kateter etc ska hanteras i hemmamiljö.
Efter över 30 års äktenskap är det självklart att man torkar och tvättat o servar med dryck o medicinintag. Är detta människovärdigt slut på livet. Var finns vårdavdelningen som tog hand om patienter tidigare. Detta liknar en fiasko organisation utan människovärde för de dödligt sjuka.
Tack för ordet å

Mona Eriksson • Kan bara säga att de är bedrövligt.Tyvärr så fungerar de dåligt med äldrevården över lag.Jag håller med om att ALLA har rätt till ett rikt o värdigt liv oavsett ålder,handikapp osv De måste bli en förändring! De är skamligt som de är nu!!!

Ewa • Min mamma gjorde mycket för min pappa när han kom hem från sjukhus efter ett fall och han såg väldigt dåligt. Mamma grät vid pappas utskrivningssamtal, för sitt hon inta orkade gå hem honom. Men biståndsbedönaren sa att det inte fanns något annat alternativ än att komma hem. Mamma gick från att ha varit en storlek 44 till att bli en storlek 36 på två år. Då avled pappa. Mamma var då 86 år. Nu är mamma 91 år. Hon ser dåligt efter en stroke i somras. Hon bor fortfarande i Villa med hjälp av hemtjänst. Och precis som med pappa, så är det jag som är dotter som hela tiden går ringa chefer på hemtjänsten och säga allt dom inte fungerar. Man blir mörkrädd...Jag tänker på de dom inte har anhöriga. Hur har de det egentligen? Men jag sliter ut mig själv som anhörig, men det räknar kommun och stat ned numera. Jag vill inte bli gammal. Allt låter fint i tv, men verkligheten är någonting helt annat...Hoppas att alla nya pengar till äldrevården kommer att förbättra tryggheten för våra äldre. Tyvärr tror jag inte det förrän jag ser det.

Osynligt • Det bedrivs en gränslös mängd journalistik och visning på tv om politiker högt och lågt matresor i det oändliga och datingprogram. Lägg pengar på program om olika människors kamp för vård omsorg och skolproblematik. Vi behandlas inte enligt god sed hos våra myndigheter men det kommer inte fram till allmänheten. Är det svårt för dagens journalister att gräva?

Anita • Jag, precis som signaturen Cie, är kroniskt sjuk och har en rörelsenedsättning.
Har ingen till hjälp, inga anhöriga som vill hjälpa mig - de dyker ev. upp då jag dör för att få ta del av mina hopkämpade medel som jag under stora umbäranden på en diskriminerande arbetsmarknad har lyckats skrapa ihop. Jag är starkt orolig varje dag för hur jag ska klara mig, hur jag ska klara mig. Mina föräldrar, när de levde, hjälpte jag när de blev svårt sjuka. Det var inte en fråga om att jag skulle välja bort dem, det var en självklarhet att hjälpa dem. Men jag kan inte påräkna samma sak, inte ens till en minsta sak. En sak har livet lärt mig, att man aldrig får igen något när man hjälper andra. Jag ser ute i samhället hur vissa grupper av människor får hjälp med allehanda saker, skjuts till affärer, ekonomisk hjälp att köpa både mat och kapitalvaror, hjälp med myndighetskontakter, med mera. Jag kan inte ens få hjälp med det mest basala.
Varför har vi ett sådant samhälle där vi väljer bort de mest utsatta? De som borde var mest självklart att hjälpa, av en mängd orsaker. Det finns en utbredd själviskhet i samhället som jag är mörkrädd inför. Jag vet att i ett läge då min hälsa försämras ytterligare, vill jag hellre avsluta mitt liv än att behöva kämpa förgäves.

Johanna • Cie: Som anhörig har jag ofta tänkt på er som får kämpa utan någon anhörig och begriper inte hur ni klarar det - all respekt till er! Så många gånger jag fått ingripa och förebygga för att min make inte skulle råka illa ut och all information som man måste söka skälv fast både vård och omsorg har den och skulle kunna berätta om den... Ger dig en styrkekram och önskar att vi istället för sänkta skatter kunde få det som står i alla riktlinjer. Då hade det fungerat bättre BÅDE för de sjuka och för de anhöriga.

E • Min make blev sjuk i en omfattande Stroke i alldeles för tidig ålder. Jag har vårdat honom parallellt med heltidsjobb i 16 år. Den största bördan i våra liv har varit den ständiga kamp som det innebär att leva med personlig assistans dygnet runt, årets alla dagar. Jag unnar inte ens min värsta fiende att bli utsatt för det.

Cie • Kanske borde ni skriva om alla oss kroniskt sjuka och funktionsnedsatta som INTE har några anhöriga som kämpar för oss. Vi är en grupp som det ALDRIG talas om.

Marianne • Har make haft stroke o ramlat hemma för något år sen dålig balans dåligt minne, men knappt ingen hjälp nu orkar jag inte mer. Varför ska dom inte kunna vara på lite mer reb

Anna • Min mamma anhörigvårdade min pappa hemma i 7 år. Hon sov inte en hel natt mellan 67-74 års ålder. Hon var uppe minst 2-3ggr per natt och hjälpte. Hon var hans vård-"manager" i all kontakt med sjukvården och sjukvård-i-hemmet. Hon stred för hans rätt till adekvat vård. När han kom till vårdboende fick hon böna och be för att få träffa ansvarig läkare som sa att min mamma inte skulle vara delaktig i några medicinska beslut alls och inte hade rätt till information. Hon fick istället be apoteket om medicinlista och såg då att läkaren tagit bort livsviktig medicin. Efter akutinläggning på sjukhus återinsattes hjärtmedicinen och läkarna där ålade min mamma, då 77, att kommunicera till personalen på vårdboendet. Så ofattbart respektlöst av alla inblandade. Vi anmälde aldrig detta till IVO. Men min mamma förlängde min pappas liv. Varje dag. Utan något erkännande från vården. Tack mamma.