Det är många som genom åren berättat historien om hur Broder Daniel bildades. Kanske är det på grund av bandets betydelse för svensk indiemusik eller så kan det vara för att bandmedlemmarna fått karriärer även utanför Broder Daniel.
Mest känd är såklart Håkan Hellström. Idag säljer han ut Ullevi men på sena 80-talet gick han på Göteborgs Högre Samskola och spelade i bandet Little Wing. Bandet hade han bildat tillsammans med bland andra klasskamraten Theodor Jensen. De spelade bara Jimi Hendrix-covers.
Håkan delade replokal med BD
Men de fick inte ha replokalen för sig själva. Utan delade den med två killar i parallellklassen. Basisten och gitarristen Daniel Gilbert och den redan då sminkade och lite poserande Henrik Berggren. De hade också startat ett band – Broder Daniel.
Både Håkan och Theodor skulle komma att ansluta till bandet i olika omgångar och fler artister skulle därtill komma och gå under 90- och 00-talen. Den tid då Sverige fick se Broder Daniel växa till att bli ett av landets mest omtalade band och då städerna fylldes av unga människor sminkade som pandor.
Tog avsked 2008
På samma sätt som många anslöt till bandet skulle de också lämna och när bokslutet skrevs i form av en avskedskonsert på Way out west i Göteborg 2008 hade bandmedlemmarna redan startat egna soloprojekt eller var sammankopplade med andra band. Enbart två personer tog andra vägar.
En av dem var gitarristen Anders Göthberg, som skulle ta sitt liv våren 2008. Med hans bortgång blev avskedskonserten inte bara ett hej då till ett inflytelserikt band utan också till en vän.
14 års väntan
Och sedan var det frontfiguren själv, Henrik Berggren. Direkt efter att bandets sista platta släpptes började han skriva på nya låtar men albumet skulle ta tid att slutföra.
– 14 år. Jag var lite uppgiven angående om jag skulle lyckas slutföra den och då stannade arbetet av. Jag var oinspirerad ett tag. Det var inte konstigare än så. Jag skriver bara när det kommer inifrån och pressar inte mig själv att göra låtar jag inte tycker om, säger Henrik Berggren när SVT Nyheter Väst träffar honom vid Masthuggskyrkan.
Henrik Berggren försvann alltså från rampljuset under en lång, lång tid och för några år sedan skulle han bli än mer isolerad när han diagnostiserades med kroniskt trötthetssyndrom. En sjukdom som gör att han inte kan anstränga sig under längre perioder, inte utan att lägga sig ner en stund och sluta ögonen.
”Jag trodde det var kört”
I intervjuer har han beskrivit det som att han lever i en spökvärld. Ett tillstånd som hindrat honom från både sociala interaktioner och en fortsatt musikkarriär. Fram tills i år, då han trots allt lyckats färdigställa ett soloalbum och dessutom tagit sig ut på turné.
– Min sjukdom gör att jag känner mig halvdöd. Den är kvar men jag är lite mer i livet nu på grund av det här. På grund av att jag kan spela faktiskt.
Vägen var dock inte självklar. Henrik Berggren berättar att han själv inte trodde att han skulle klara av att kunna stå på scen igen.
– Jag trodde att det var kört med spelningar på grund av min sjukdom, vilket faktiskt inte betydde så mycket för mig. ”Det är inte så intressant att spela ändå, det är skivan som är det intressanta”, tänkte jag. Fram tills nu när jag börjat spela igen. Det är det mest givande. Det roligaste. När det händer i nuet och man träffar och blir uppmuntrad av publiken. Det hade jag glömt, jag mindes bara allt det jobbiga med att turnera.
Står på Lisebergs scen
Under fredagen spelar Henrik Berggren på Liseberg tillsammans med ett imponerande band bestående av bland andra gamla bandvänner som Theodor Jensen men också nya som Joel Alme. Spelningen blir hans första i nöjesparken och mittpunkten på hans osannolika comeback.
Efter releasefesten på Pustervik i början av maj har han spelat på Cirkus i Stockholm, Bråvalla och Peace & Love. Efter Liseberg väntar Storsjöyran och Malmöfestivalen.
Tillsammans med bandet rullar han upp en blandning av hits inför publiken. För på setlistan blandar Henrik låtar från soloplattan Wolf’s Heart med gamla dängor från Broder Daniel. Men det är inte riktigt samma energiske sångare på scen som sjunger låtarna.
– Jag är inte som förr i tiden. Jag är alldeles för sjuk för det men jag klarar av att ha en konsert, säger han.
Vilar under konserten
Samtidigt kräver hans sjukdom kompromisser. Att fronta en rockkonsert tar på krafterna och det innebär att Henrik Berggren måste hitta utrymmen för pauser under konserterna. Något han menar fungerar oväntat väl även om lösningen kan låta lite märklig.
– Vi har några låtar med lite längre instrumentalt parti och då går jag av en stund. Det räcker för mig för att bli pigg igen. Det är inte så komplicerat faktiskt.
”Respektingivande att inte kunna en låt”
Ytterligare något som skiljer Henrik Berggrens soloprojekt från Broder Daniels tid i rampljuset är synen på musiken. Den som lyssnar på Wolf’s Heart kommer att känna igen sig. Popmelodierna finns där, det utelämnande och det där vemodet finns kvar. Samtidigt har en del av det brötiga och något naiva polerats bort. I brist på bättre ord kan man säga att det är lite mer proffsigt.
– Proffsighet brukade ju vara ett negativt ord inom Broder Daniel. Vi hade en tvärtomkultur där man inte skulle kunna låtarna. Det var respektingivande att inte kunna en låt men nu var det väldigt härligt när jag första gången kom till replokalen att alla kunde alla låtar – jag var den som kunde dem sämst.
Vill turnera lite till
Hur mycket den nyvunna respekten för proffsighet kan väga upp för den överväldigande energin som Henrik Berggren gjort sig känd för får betraktaren själv bedöma men en sak är säker. Att Henrik själv har hittat tillbaka till något som gläntar upp dörren från spökvärlden. Och det vill han hålla kvar i.
– Jag känner mig så hemma på scenen oftast, så det känns som att jag inte har haft något uppehåll alls. Jag skulle nog vilja fortsätta turnera lite till eftersom det visat sig att jag kan. Det känns som att jag inte kommer vara klar med det riktigt ännu. Det är också så att när man spelar ett tag blir man bättre och bättre. Man vill nå den där toppen när man är som bäst.