Berättelserna från Vasaloppet är många, och även i år bjöd den 9 mil långa resan från Berga By i Sälen till Mora på överraskningar, åtminstone för Hasse Ekbrand, 78, som aldrig varit med om en liknande målgång, vilket Bohusläningen var först med att rapportera om.
– Det fanns ju stunder som jag inte trodde att jag skulle klara det, tänk dig själv att bara vara ute i kylan i över 12 timmar. När jag åkte där i mörkret den sista biten kändes allt faktiskt hopplöst, men så plötsligt dök kranskullan och kransmasen upp och jag trodde inte att det var sant. Vad gör dom här? tänkte jag.
Kunde inte förbereda sig tillräckligt
Hasse Ekbrand berättar att han bara hade 12 mil i kroppen innan han gav sig ut i tävlingsspåret, något han menar är alldeles för lite. Vanligtvis brukar han ha åkt minst 50 mil i sina förberedelser, men på grund av den blåsiga och snöfattiga vintern så blev det svårt för Hasse att förbereda sig som vanligt.
– Det regnade och blåste hela jävla hösten och vintern, så det blev ingen bra uppladdningsperiod. Jag är ju aktiv i mitt vardagliga liv, går ut med hunden och jobbar varje dag, men det är inte tillräckligt. Jag får hoppas på bättre väder nästa år.
Så du ska åka nästa år igen?
– Ja, min dröm är att bli den förste hundraåringen som åker ett Vasalopp! säger han.
Hur kändes det att gå i mål?
– Detta var ju mitt 33:e lopp, och absolut det tuffaste jag någonsin genomfört. I slutet var det mörkt, och runt mig fanns en hel eskort av skidåkare, snöskotrar, och jag har ju lite problem med prostatan så den sista biten åkte jag ju som en fällkniv, och det är inte lätt ska jag tala om! Så målgången var underbar, säger Hasse Ekbrand.
Sluttid: 12:39:53
Hasse var alltså ute i tävlingsspåret i över tolv timmar, och han berättar att målgången i sitt 33:e Vasalopp, trots placeringen, var den bästa hittills.
– Det är ju tydligen en grej att hurra in den personer som kommer sist i loppet, så när jag kom fram var det fullt med folk som hejade på mig och och skrek och visslade, det var en underbar känsla men själv visste jag inte om jag levde eller var någonstans i himmelen, säger han.
Han berättar att skillnaden nu är stor mot det första året i Vasaloppet, då åkte Hans Ekbrand på träskidor som var vallade med stearin.
– Det var ju 1971, jag hade fått de gamla träskidorna från farsan som hade haft dem i sin militärtjänst. Då var ju benen hyfsat färska dagarna efter loppet, nu är de som slappa strängar på en gitarr. Men det blir bättre för var dag och jag känner mig till viss del som en förbättrad människa efter att ha klarat ännu ett lopp, säger han.