– Jag var överlycklig samtidigt som jag hade dåligt samvete för jag visste ju att det var så många omkomna, men ingen var lyckligare än jag – att få komma hem med hela min familj i behåll, säger Tuija Björnsen.
När SVT träffar henne har hon samlat sin man och de fem barnen hemma i Olofstorp utanför Göteborg. Alla var de i Thailand den där ödesdigra dagen för tio år sedan när jättevågen drog in över semesterparadiset. Trots att många år förflutit finns minnen och känslor som inte bleknar.
När tsunamikatastrofen slog till annandag jul 2004 befann sig familjen Björnsen på ön Koh Lanta. Pappa Espen hade tillsammans med fyra av barnen och några bekanta precis gett sig ut i en longtail-båt för att snorkla. De hade inte hunnit mer än 50 meter ut från land när en enorm flodvåg på upp till sju meter plötsligt och utan förvarning slog omkull båten. Alla ombord hamnade i vattnet men spolades upp på den närliggande stranden.
Bland de första på sjukhuset
Väl på land upptäckte Espen att han hade fått ett rör från den söndertrasade båten in i ena knävecket. I övrigt klarade de allra flesta sig med mindre skador. Efter att ha stoppat en bil fick de skjuts till sjukhuset på Koh Lanta.
– Vi var bland de första som togs om hand där, sedan kom det in massor av människor som var allvarligt skadade. Många som jag låg bredvid avled på sjukhuset, säger Espen Björnsen.
Ett dygn av ovisshet
Medan resten av familjen befann sig på havet var mamma Tuija kvar på land tillsammans med yngste sonen, den då ettårige Adam. Bara en kvart efter att hon vinkat av resten av familjen kom vågen. Tack vare att hon och sonen befann sig i säkerhet på hotellet en bit bort klarade de sig oskadda.
Men Tuija visste inte var resten av familjen var eller hur det gått för dem och hon fruktade det värsta.
– Jag släppte inte taget om Adam för jag trodde han var den enda jag hade kvar, säger Tuija Björnsen.
Efter nästan ett dygn av ovisshet kunde hon ta sig till sjukhuset.
Gav dottern sina skor
Väl på sjukhuset återförenades hon med sin dotter Mikaela som förde henne till övriga familjen,
– Det var en fantastisk upplevelse som det är svårt att sätta ord på, berättar hon.
Ett minne som etsat sig fast särskilt är att dottern Mikaela var barfota där på sjukhuset.
– Hon tycker inte om smuts, så jag gav henne mina skor för att hon skulle slippa gå där bland blod och smuts. Sedan försökte jag hålla undan barnen från all bedrövelsen som var med död och sånt. Men då blev de lite arga på mig.
– De sa att du har inte varit här, du vet inte vad vi har fått uppleva.
Trots allt som hände förenas familjen Björnsens i en stor kärlek till landet Thailand. Bara ett par månader efter tsunamin återvände de och de har också bott där en längre period. Dels för att bearbeta upplevelserna, dels för att få barnen att förstå att det som hände inte är vardag utan något som inträffar en gång och kanske aldrig mer.
Drömmer fortfarande om händelsen
Även tioårsdagen ska delar av familjen tillbringa i Thailand. Dottern Mikaela Ahonen Björnsen följer också med, hon var 15 år den där Annandagen 2004.
– Det är starka minnen som bitit sig fast, säger Mikaela Ahonen Björnsen.
– Allt från när vi nästan spolades upp på stranden till den sista dagen när vi fick flyg hem till Sverige på nyårsaftonen. Jag drömmer mycket fortfarande, drömmarna kommer lite då och då.
Det har gått precis tio år nu, och för Mikaela har det varit blandade år.
– Först nu känns det kanske som att det kommit till ett slags slut, det har fått ta sin tid men det börja läka allt mer.