Under både förundersökningen och i rättegången var det tydligt att 17-åringens mamma i åratal sökt hjälp för sin son, som hon tappat kontrollen över. Men förgäves. Allt slutade i en tragedi, då pojken sköt ihjäl polismannen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg.

Karin Pleijel tycker att rapporten ger en bättre förståelse för vad som behöver göras framöver.

– Inte bara vad gäller resurser utan också hur man ska organisera sig för att kunna samarbeta bättre kring den här gruppen unga som riskerar att hamna riktig snett.

Hög toleransnivå

En sak rapporten sätter fingret på är att de tjänstemän som haft kontakt med 17-åringen haft för hög toleransnivå för normbrytande beteende.

– Ja, man måste uppmärksamma riskbeteenden tidigt. Frågan är hur vi kan stärka den personal som möter ungdomarna, så att de känner att de klarar av en tydlig gränssättning och kan sätta in rätt insatser, säger Karin Pleijel.

Hon vill se ett större och bättre utrymme för samarbete mellan polis, socialtjänst, skola och fritidsverksamheter för att kunna fånga upp ungdomar som annars riskerar att hamna snett.

Pekar finger

I rapporten är det lätt att få intrycket att alla olika instanser pekar finger mot varandra. Polisen tycker inte att deras information till socialtjänsten leder någonstans.

– Det blir lätt att alla skyller på alla, trots att alla gjort rätt enligt regelboken. Det är just det som är grejen: Man måste klara av att fylla mellanrummen. Man måste skapa utrymme för att samverka och höja kunskapsnivån kring riskbeteenden och hur man ska fånga upp dessa ungdomar i tid, säger Karin Pleijel.

Mer konkret än så kan hon inte vara ännu:

– Vi har precis fått rapporten. Nu ska vi begrunda vad vi kan göra för att detta aldrig ska kunna hända igen. Rapporten ger oss styrka att gå vidare, säger hon.