Som en obeväpnad version av polisen Saga Norén från ”Bron” kommer här Moa Gammels Lou, en socialt handikappad kvinna som flyttar in hos sin tossiga mormor i en liten by på landsbygden. Mormor hänger med en valhänt pianist (Simon J. Berger) som omgående blir kär i Lou, och en liten kille som är mobbad i skolan.
Tillsammans bildar de en knasig kvartett i en kufisk kuvös där de missanpassade hittar passform hos varandra.
Det är precis så sedelärande och mysigt rättskaffens som det låter.
”Hemma” spelades in på bortaplan. Närmare bestämt Island. Dels för att den ekonomiskt drabbade ön ute i havet ger skattelättnader, dels för att man där tydligen kan jobba längre arbetsdagar (vilket förkortar produktionen). Om det beror på att facket inte är lika starkt där eller att landets nyliga kris tvingar folk att slita häcken av sig dygnet runt är ovisst.
Klart är att det skapar en lätt förvirrad känsla när filmen, och Lou, pendlar mellan Stockholm och det udda, tydligt ickesvenska landskapet – som om det låg en kvart utanför tullarna.
Nå. Man ska inte hänga upp sig på småsaker. Det rimmar dessutom med filmens grundstämning; det här är en godhjärtad saga som ligger granne med verkligheten.
Värre är det yxiga berättandet. Svårt att säga om det beror på missriktad pedagogik eller nybörjarmissar men sällan har jag sett en film som så konsekvent låter bilderna säga samma sak som replikerna.
”Oj, nu börjar det regna”. Vi ser att det börja det regna.
”Sätt er!” Och så sätter de sig.
”Nu ringer vi till skolan och säger att X är sjuk”. Och så får vi minst två scener där man omständligt ringer till skolan och säger att X är sjuk.
Och så håller det på.
Sålunda en hel radda scener som aldrig borde ha passerat första manusgenomgång, eller åtminstone borde ha förpassats till det digitala klipprummets golv.
Det är Maximilian Hults debutfilm, mycket av knöligheten kan kanske tillskrivas hans nybörjarstatus (men vad gjorde producenterna?) och det låga betyget till trots har ”Hemma” onekligen en udda charm, som skulle kunna vittna om en fruktbar framtid för Hult. Om han nu får en chans till. Så är tyvärr inte alltid fallet. Det är dyrt att göra film.
Även på Island.