I januari 1946, året efter krigsslutet, ska två hockeylag göra upp på isbanan i Krokslätt i Mölndal. Laget Fellows är storfavoriter. I dag är det knappt någon som minns dem. Motståndarna däremot som gjorde sin absolut första ishockeymatch är betydligt mer kända. Många i Frölunda hade spelat bandy och nu tog klubben sina första stapplande steg inom hockeyn.
Efter 3-0 till Fellows släppte de lite på koncentrationen. Frölunda började pressa på och det uppstod lite av ett tumult framför i Fellows zon när det historiska, första frölundamålet i ishockey plötsligt var ett faktum.
– Det kommer jag minnas hela livet. Och jag kommer ihåg situationen framför mål också trots mina år. Det blev en liten röra framför motståndarmålet och i den klungan så fick jag fatt på pucken och skyfflade in den.
Känd som ”Pelle Andersson”
Han fyller snart 94 år, men minns den där dagen för 70 år sedan som igår. Och målet har han levt på länge. Även om det inte blev så där värst mycket ishockey efter det. En skada satte stopp för karriären och Sten-Olof lade skridskorna på hyllan.
I dag är det inte många som vet att det var han som satte den där historiska pucken. Då var han nämligen känd som Björn Andersson. Ett namnbyte i mitten av 50-talet, då efternamnet Andersson byttes mot släktnamnet Björn fick till följd att Björn som ju även hette Björn i förnamn valde att kalla sig Sten-Olof. För att ytterligare öka förvirringen var Sten-Olof när det begav sig mer känd under sitt smeknamn Pelle.
”Kan knappt se på matcherna”
Alla namnbyten till trots har i alla fall kärleken till klubblaget aldrig ebbat ut och ibland engagerar han sig lite väl mycket i matcherna. Ingela, hans fru sedan många år, tvingar honom att ta pauser från TV-soffan för att inte blodtrycket ska rusa.
– Jag kan knappt se på matcherna på TV på kvällen för nerverna är på utsidan. Jag är för gammal för det nu. Blodtrycket går upp. Jag lider ju av högt blodtryck, men då ökar det och ligger över 200 när matchen är slut, berättar han.
”Det finns i hjärteroten”
Men lugn blir han så fort han tänker på den där januaridagen 1946. Ett minne som han vårdat genom livet.
– Det finns i hjärteroten, det kan jag inte komma ifrån. Det är ju ett minne och det var ju speciellt. Det första är det ju ingen som kan överträffa. Det sista målet vet man ju inte när det kommer för klubben. Hoppas att det inte kommer under min livstid i alla fall, säger Sten-Olof och skrattar.