– Jag bodde i ett hus med min farmor och farfar. Vi hade tre jasminträd och den lukten, det är vad som påverkar mig mest. Den saknar jag, säger Reham Abdulsalam.

I november är det tre år sedan hon tvingades fly från Syriens huvudstad Damaskus. Jasminträden från barndomen som hon berättar om finns troligen inte kvar. Även om staden brukar beskrivas som en av de säkrare platserna i landet har flera delar förstörts i kriget som pågått sedan 2011. 

Reham Abdulsalam försökte bo kvar i Damaskus så länge som möjligt men var nära att dö av bomberna som exploderade i staden. Till slut valde hon att fly och tog sig till Turkiet. Därifrån smugglades hon på en liten fiskebåt med 300 andra personer över Medelhavet till Italien och tog sig därifrån vidare till Sverige. 

Hade Sverige som mål

Hon visste tidigt att hon ville till Sverige som hon från vänner fått veta skulle vara vänligt och tryggt. Hon berättar att hennes förväntningar om svenskar som godhjärtade visade sig stämma.

Samtidigt visade sig mötet med det nya landet innehålla utmaningar. Det första året blev en lång väntan på ett asylboende där dagarna gick i avvaktan på intervjuer och beslut från Migrationsverket. 

Sysslolösheten var svår för Reham som före kriget fyllt sin vardag till bredden med aktiviteter. Då arbetade hon som vatteningenjör för ett brittiskt företag samtidigt som hon studerade business management och gav privatlektioner i matematik och fysik. Därtill tog hon kurser i dubbning av dokumentär- och animationsfilmer. 

– Jag kan inte bara sitta i asylboenderummet och vänta, äta och sova, säger Reham.

Efter ett år var processen över och hon fick uppehållstillstånd och personnummer. Direkt därpå kunde hon få jobb som ingenjör och starta sin SFI-utbildning. 

LÄS MER: Från Syrien till Sverige – 200 röster om flykten från kriget

Reham Abdulsalams berättelse är en av 200 som SVT visade förra hösten i samband med projektet #Syiren200. En samlingsplats för berättelser om flykt. Vilt väsensskilda historier om sorg, förlust och oskönjbar framtid men också om fina minnen och känslan av att överkomma problem. 

Nu har tolv av berättelserna valts ut av Världskulturmuseet och fått flytta in på tredje våningen i museibyggnaden i Göteborg.

Röster möter samtidskonst

På lördag är dags för premiär och då kommer rösterna att visas bredvid samtidskonst från syriska konstnärer. Konstverk, utvalda av curatorn Abir Boukhari, som ska komplettera berättelserna som visas via videoskärmar, bilder och texter.

– Min tanke är att de här människorna ibland bär på trauman eller känslor som är så svårt för dem att prata om. Att sedan ha de här konstverken som kan fungera som ett medium för att låta de uttrycka sig och skapa en kontakt med andra människor, säger Abir Boukhari.

Rum fyllda med berättelser

Det är en liten utställning som Världskulturmuseet visar upp. Två rum med videoprojektioner, tavlor och installationer. Samtidigt är ytan full av berättelser.

I ett av hörnen ligger glasskärvor med texter.

Ljuset som är riktat mot glaset får skuggor att spela upp på väggarna. Konstverket ”Scrying A Glimpse of Time” är skapat av Abir Boukharis syster Nisrine Boukhari och ger en stark påminnelse om att vissa saker som går sönder inte kan sättas samman igen, men däremot bli till något nytt.

Fragmenten kan väcka olika känslor men för konstnären är en av grundtankarna ett förstört landskap. Hon förklarar det med en vilja att angripa problemen med miljöförstöring. Något som hon påpekar kan skapa betydligt större flyktingströmmar i framtiden än de som kommit av kriget i hemlandet.

Med det vill hon bland annat väcka förståelse för situationen i Syrien utifrån en grund som personer som inte upplevt krig kan ta till sig. 

”Det är på ett sätt meningen med livet”

Mitt emot ”Scrying A Glimpse of Time” syns sex tavlor av Rezan Arab. Motiven visar ett spel med ljus och mörker men också olika typer av fönster. Betraktaren fastnar i en scen av att titta ut genom en glasruta där landskapet utanför knappt går att urskilja.

Inspirationen hämtar den syriske konstnären från telefonsamtalen till nära och kära i en annan del av världen. Det blir en berättelse om den förvirring kring vad som är verkligt och overkligt när all kontakt med människorna man älskar måste ske genom en skärm.

Bland flera som deltagit i #Syrien200 framgår just att telefonen är den ibland enskilt viktigaste aspekten av vardagen. Något som på intet sätt förvånar curatorn Abir Boukhari.

– För det är det enda fönstret för att träffa familjen för många personer som lämnat sitt land. Det är på ett sätt meningen med livet – att få möta sin familj. Så det är något de behöver, säger hon.

Påminner om tiden i Damaskus

Reham Abdulsalam betraktar konstverken i utställningshallen. Hennes fokus stannar vid en installation av Muhammad Ali. Han har byggt upp ett bord med två stolar. Bordet är dukat för middag och från avstånd leds tankarna att skapa en bild av ett möte mellan två personer som plötsligt avbrutits. 

När blicken kommer närmare märker man att bordet är fullt av blodiglar med utskulpterade ansikten. För Reham väcker krypen ett minne från hennes tid i Damaskus. Under en period när säkerhetsläget var högt flydde hon till en släkting i en annan del av staden. Ett tag senare hade attackerna minskat och hon fick möjlighet att återvända för att se hur hemmet klarat anstormningen. Där möttes hon av en obehaglig bild.

– Mitt kylskåp var fullt av gammalt kött och maskar. Det var jätteäckligt att känna den lukten från sitt eget kök. Det här bordet med stolarna det ser lite liknande ut, säger Reham Abdulsalam. 

Kan skapa ett band mellan länderna

För den med traumatiska upplevelser kan utställningen med berättelser och konstverk nog väcka obehagliga minnen. Samtidigt tror Abir Boukhari att det också finns en positiv kraft i konsten. Som ett sätt att bearbeta gamla minnen och skapa nya. 

– En dag kanske konstnärerna kan bli de som kan skapa ett band mellan hemlandet och det nya hemmet. Som kan bära upp båda kulturerna och introducera människor för varandra, säger hon.