De förlorade sitt barn – kritiserar kliniken i Umeå

Publicerad

Nu växer kritiken mot kvinnokliniken i Umeå. Gynavdelningen delar numera lokaler med BB, vilket innebär att kvinnor som fått missfall vårdas i samma lokaler som kvinnor som just fått barn. Vi har träffat Sandra och Erik som förlorade sitt barn och är kritiska till situationen.

När Sandra Lundin och Erik Lind i Håknäs utanför Nordmaling väntade sitt första barn så drabbades Sandra av havandeskapsförgiftning i vecka 37. Det är något som runt tre procent av alla gravida kvinnor drabbas av och det kräver ofta vård och täta kontroller för både mamma och barn. Sandra började må allt sämre.

– Jag mådde väldigt dåligt, jag hade högt blodtryck och dåliga värden. Jag kände ju en väldig oro eftersom vi hade känt barnet mindre än vanligt, berättar Sandra.

Läs även: Barnmorskorna: ”En väldig påfrestning”

I vecka 38 bad hon om att bli inlagd. Erik och Sandra beskriver att de då upplevde personalen som väldigt stressad, vissa saker missades att skriva in i journalen, som till exempel att Sandra vid flera tillfällen berättade om minskade fosterrörelser.

Men det var fullbelagt, hon fick inte stanna kvar. Istället skulle hon komma tillbaka på kontroll tre dagar senare. 

Fick traumatiskt besked

När Sandra och Erik själv väljer att åka in redan efter två dagar får de ett traumatiskt besked.

– Vi satt i väntrummet ganska länge tills vi fick gå in och veta att han var död, berättar Erik.

– Det fanns inte i vår tanke att det kunde vara så. Eftersom graviditeten var fullgången tänkte jag att om han mådde dåligt kunde man bara plocka ut honom. Det fanns inte som ett alternativ att han inte kunde leva, säger Sandra.

Men även den här gången är det fullbelagt på kvinnokliniken och trots chocken fick hon inte stanna på sjukhuset. Istället fick de komma tillbaka nästa dag, för att föda sonen. 

”Som känslomässig tortyr”

Nu i efterhand är det mycket Sandra och Erik är kritiska emot. Till exempel att de behövde vårdas på samma avdelning som nyblivna föräldrar med deras bebisar.

– Det var lite som känslomässig tortyr, att vi låg där tillsammans med vår döda son, samtidigt som man hör nyfödda barn som skriker genom väggarna, säger Sandra.

Sandra Lundin och Erik Lind menar att det var tydligt att personalen hade för mycket att göra. Flera gånger fick de förklara för nya barnmorskor att deras son inte sov, utan att han var död.

Läs också: Landstinget: ”Oacceptabel kommentar”

De blev även uppmanade gång på gång att hämta mat i matsalen, någonting som kändes som helt omöjligt bara en dag efter att de hade förlorad sin son, då det var nyfödda bebisar där. Och även när de ringde på den röda larmknappen, så kom det ingen. Enligt Sandra och Erik är situationen ohållbar.

– Vi kommer inte att få vår son tillbaka. Men man vill inte att det här ska drabba andra, säger Sandra.

Anser inte att patientsäkerheten är hotad

Ann-Christin Sundberg är hälso- och sjukvårdsdirektör för Västerbottens läns landsting och förklarar att Gynavdelningen och BB flyttat ihop på grund av en vattenskada och personalbrist, men hon anser inte att patientsäkerheten är hotad.

– Nej, absolut inte. Och jag upplever inte heller att den nuvarande situationen innebär etiska problem, säger hon till SVT.

Renoveringen av lokalerna kommer inte att vara klara före årskiftet. Då återstår fortfarande det största problemet: att man måste kunna anställa fyra sjuksköterskor till för att kunna bemanna båda avdelningarna.

– Det finns ingen personal att anställa, säger Ann-Christin Sundberg.

Men det utbildas ju dubbelt så många sjuksköterskor än det behövs?

– De vill då inte jobba för oss, säger Ann-Christin Sundberg.

Hon vill inte spekulera i varför det är så, men nekar till att det kan vara en fråga om enormt hög arbetsbelastning eller en finansiell fråga.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer