Onsdagen den 28 mars 2012 fick familjen beskedet att sonen Isaac, som då var fyra år gammal, hade en elakartad form av njurcancer.
– En morgon kittlade min man vår son Isaac på magen och kände något som inte borde vara där, han kände en knöl på magen.
Tiden direkt efter beskedet var kaotisk och kritisk, det tog över fyra veckor efter att Isaac blev inlagd innan familjen kunde lämna sjukhuset för första gången. Sedan följde en tuff kamp med operation och intensiv strålbehandling med cellgifter.
I november 2012, sex månader efter operationen där läkarna avlägsnade tumören från magen, skannades Isaac och man kunde inte hitta några spår av cancern, familjen kunde andas ut och läkarna såg ljust på Isaacs framtid.
Glädjen förbyttes till skräck
Men bara några veckor efter att Isaacs behandling var färdig, i slutet på maj 2013, så fick han åka in igen på undersökning efter en envis blodförgiftning.
Glädjen av att äntligen kunna återuppta sitt gamla liv förbyttes till skräck då läkarna upptäckte att cancern hade kommit tillbaka, den här gången med beskedet att Isaac inte skulle återhämta sig.
– Vi blev hemskickade med ett otroligt sjukt barn, för att leva ut hans sista tid. Det var inte så vi hade trott att det skulle bli, vi skulle ju åka hem för att fortsätta leva, och sen blev det inte så, säger Camilla.
Hon fortsätter:
– Och Isaac, han levde sitt yttersta under hela den här tiden, han visste att han skulle dö men han var så full av tillförsikt för framtiden och pratade om vad han skulle göra när han blev stor, att han skulle bli polis, att han skulle gå i skolan med storasyster Emilia och att han inte kunde vänta med att lära sig läsa, skriva och räkna.
När läkarna skickade hem Isaac och hans familj trodde man att han bara hade dagar kvar att leva, att det var osäkert om han skulle hinna fylla 6 år. Men mot alla odds trotsade Isaac läkarnas besked och höll ut i nästan två och en halv månad.
– Han gav aldrig upp, han ville ju leva. Det är så otroligt svårt att vara hemma med sitt barn utan att kunna göra något samtidigt som han blir sämre och sämre, att se cancern ta över.
Tisdagen den 10 september 2013 tog Isaacs kamp slut, han somnade in hemma med mamma och pappa på var sin sida.
Att leva varje ögonblick
– Livet tog ju slut, för oss också. Man blir ju aldrig densamma efter det, vi saknar honom varenda dag, varenda ögonblick. Men tiden gör att man lär sig att leva med sorgen och ser det vackra och fina som vi hade med vårt barn och ser vilken fin person han var, säger Camilla.
Hon fortsätter:
– Det han gav till oss var den otroliga glädjen, att leva i stunden, att ta livet och skaka om det, det var Isaac i ett nötskal, han levde varenda ögonblick han kunde och det är det vi tar med oss i livet efter Isaac, den här känslan av att vi måste leva och ta vara på varenda ögonblick, ta vara på vår tid tillsammans och göra det bästa av den.