Som reporter med rötterna i Lycksele blir jag chockad över att något så hemskt kunde drabba den ort som ligger mig så varmt om hjärtat.

Jag satte mig i bilen och körde mot den lilla byn utanför Lycksele. Tankarna snurrade kring vad jag skulle mötas av när jag var på plats, tänk om jag känner någon av de inblandade, hur kommer jag reagera då?

Som första reporter på plats hamnade jag i vimlet av polispatruller som sökte av området kring huset och fångade upp frågvisa grannar. Stämningen var tung och samtidigt gick min telefon varm från ortsbor som frågade vad som hänt – framför allt hur det här kunde hända i lilla Lycksele. Frågorna finns fortfarande kvar.

“En känsla av att alla känner alla”

Trots att Lycksele är Västerbotten läns tredje största kommun – om vi ser till befolkningen – är det så pass litet att vi alla känner till varandra. Det är ofta jag får höra: ”Är du från Lycksele, känner du den och den?”. Nästan alltid gör jag det. Om vi inte känner personen i fråga, vet vi i alla fall vilka föräldrarna är eller vem de gick i grundskolan tillsammans med.

Jag blir därför stolt när kommunen och alla instanser snabbt drog ihop en stödgrupp för alla som behövde stöd och var beredda på att fånga upp alla frågor och funderingar. Det arbetet är inte över än.

Tack och lov händer inte den här typen av händelser ofta, men det kryper nära när det är små barn som drabbats av en vuxens handlingar.

Mina tankar går till anhöriga, sjukhuspersonal och polis som nu lever och jobbar i denna ofattbara verklighet.