Det är en kall kväll i Umeå, omkring 12-15 minusgrader när sjuksköterskan den 23 januari tar hunden på promenad. Ganska snart reagerar hon på en person som beter sig ovanligt. 

– Det var omkring tio, halv elva. Det kommer en yngre man som jag ser i profil. Han går på ett för mig märkligt ställe. Jag tittar efter mannen och ser bara hans baksida. Det ser ut som att han kränger av sig en jacka. Ser ut som att han har en väst därunder. Jag upplever det konstigt att klä av sig för det är kallt. Jag har dunjacka på mig. 

Hon tänker inte så mycket mer på det utan tar hunden vidare. Lite längre upp längs gatan får hon syn på tre män. Den ena sitter på marken, en halvligger och en går förvirrat omkring.

– Jag får en känsla av att nåt hänt. Kanske att nån halkat på nåt vis, men vågar inte riktigt gå fram själv, säger vittnet.

Har blod i ansiktet

Hon går hem, hämtar sin man och tillsammans beger de sig tillbaka för att eventuellt hjälpa till.

– Det kommer fram en man till oss som är uppriven. Svårt att höra vad han säger. Mannen som cirkulerar omkring på platsen river i sina kläder medan han går. Ibland går han fram till de två på marken, ibland till oss. Den ena på marken säger att de blivit skjutna. Den här som går runt har blod i ansiktet, men han rör sig hela tiden, säger vittnet.

I tingsrätten byggs gråten upp i hennes hals. Hon får stundtals knappt fram orden.

– När jag kommer lite närmare så pekar en av männen mot garagelängan. Det visar sig att det är nån som är död. Jag vågar aldrig gå fram.

Rätten frågor om hon behöver ta en paus.

– Nej, det går bra, säger vittnet.

Vid bordet bredvid sig sitter den misstänkte gärningsmannen. Hon får frågan om hon känner igen honom, men det säger hon sig inte göra.