I SVT Mittnytt sändes på onsdagen ett inslag om Linn Coox som stått i vårdkö i tre år i väntan på en ADHD utredning. Det blev ingen utredning istället fick hon ett brev från landstinget med budskapet ”Du mår bättre nu”.
Linn fick stöd i sin situation av Björn Hoffman, föreningen Attention, som menade att det ”luktade tjänstefel”.
I dag svarar överläkare Kimmy Lindholm på kritiken via ett öppet brev till Björn Hoffman.
Öppet brev till Björn Hoffman, Attention.
Jag råkade (beklagligtvis) titta på Mittnytt i går kväll kl 19.15. Björn Hoffman blev då intervjuad i egenskap av vice ordförande för Riksförbundet Attentions lokalförening.
Inslaget om patienten beskrevs olyckligtvis som att patienten blivit friskförklarad vilket är en orimlighet. Inom specialistsjukvården friskförklaras ingen utan precis som i kroppssjukvården undersöks och behandlas i förekommande fall sjukdomar eller problem som kräver just specialistvård. Några löften om fullständiga utredningar (finns sådana?) ges för övrigt aldrig heller.
Attention är enligt sin egen hemsida en intresseförening för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som tex ADHD. Det kom som en överraskning för mig att man tydligen också anser sig vara en intresseförening för alla personer som önskar sig en sådan diagnos.
Björn Hoffman säger i inslaget: ”Hon har rätt att få sin sak prövad.” I sjukvården existerar inga sådana rättigheter, sjukvårdens uppdrag är att utreda och behandla först och främst sjukdomstillstånd, men i viss utsträckning också funktionshinder. För mig låter ordvalet främst som om det gällde ett brott eller en juridisk tvist men det är kanske det som åsyftas då
Du också framför tanken att det hela skulle handla om ett tjänstefel.
Troligen helt slumpmässigt föregicks programinslaget av ett annat inslag som handlade om en man vars utseende och liv blivit helt förändrat efter en operation. Operationen gjordes för att sjukvården misstänkte att en cancertumör med stor sannolikhet skulle medföra döden för patienten. Det visade sig dock att tumören inte var sådan och operationen skulle alltså kunnat undvikas – men det visste ingen förrän det gjorts.
Inom sjukvården så kan alltså nya rön och erfarenheter ändras med tiden. I detta fall som Björn Hoffman kritiserar kan kanske sådant spela in. Mot bakgrund av tidigare information beslöts tydligen för ett par år sedan att det fanns vissa underlag för att ärendet skulle bedömas om en utredning var nödvändig eller inte. Vid eftergranskning av ärendet kan faktiskt information ha framkommit som visat att fog för utredning inte fanns varför en sådan givetvis inte kan erbjudas.
Att en diagnos omnämns i journaler är på intet sätt ovanligt inom sjukvården. Det kallas för differentialdiagnoser vilket innebär att läkarna ska ha även andra tillstånd i åtanke vid beslut om behandling eller utredning. Att sen diagnosförslaget inte visar sig hålla måttet innebär självklart inte att personen i fråga någonsin haft den diagnosen fastställd.
Jag är obekant med ärendet även om jag ev kan ha deltagit i konferens om det och självklart finns säkert sådant som kan skötas bättre och mer patientvänligt. Vad gäller Attentions inblandning i ärendet är jag dock fullständigt förbluffad. Jag har tidigare betraktat Attention som en god medarbetare i vårt faktiskt svåra arbete att försöka hjälpa personer med omfattande funktionshinder till ett bättre liv. Här kämpar man i stället med näbbar och klor för någon som Björn Hoffman på Attention tydligen ställt en diagnos på.
Även om sjukvården numera mer liknar en marknad där patienten är kund och våra varor= tjänster ska säljas till den som det begär så vill vi nog faktiskt själva avgöra de ev förekommande medicinska frågorna.
Kimmy Lindholm
Överläkare, NPF-mottagningen, psykiatriska kliniken, Sundsvall